Tatises, underlättad skolgång o. s. v. Vidtilltagand ålder, då bekantskapen redan vore gjord, och då le? nmatsyrke borde vä!jas, eller andre förhållanden i lif vet förekomma, såsom t. ex. ingåendet i handtverk arskaffandet af en förmånlig tjenst, bosättning i hän delse af giftermål, arrendens öfvertsgande, eller dy ikt, då kunde det välvilliga deltagandet emeHan d begge skyddssyskonen blifva af ett ganska väsendtlig inflytande. Huru ofta är icke under lifvets lopp et godt råd, ett vänligt förord, ett varmt deltagande a ett oskattbart värde? Om vilkoren mellan de båd: skyddssyskonen skulle vara mycket lika, d. v. s. on det ena barnet vore rikt, det andra fattigt, då for dras bäde eftertanke och en icke sä ringa praktis! erfarenhet, om rätta sättet att hjelpa de behöfvande för att med sin .välgörenhet icke mera skada är gagna. Nyttan af desse skyddsbrödralag borde således för nämligast bestå deri, att genom dem skulle ett in nerligare samband. ett välvilligare förhållande och et ömsesidigt förtroende bildas mellan de bättre oct sämre lottade samhäl!sklasserna, samt, i följd deraf en allmännare, bättre och rikare samfundsanda ut vecklas. Bland inkast mot dn framställda iden har anförts 1:0 All desse skyddsbrödra örbund icke innebära annat än hvad hvarje barns faddrar vanligen via dopet åtaga sig. Faddierskapet har likväl i sednare tider i det närmaste urartat till en tom ceremoni och afser dessutom egentligen blott barnets högtidliga upptagande till mediem af den kristna försam lingen. Någon gång händer det visserligen, att en from, ömsint och slägtkär Gudfar eller Gudmor helst dessa personer för det mesta utgöras af nära anförvandter, utsträcka sin Törbindelse ända derhän att de värda sig om barnets ungdom och framtida utkomst, men sådant hörer till undantagen och är icke någon allmän sed. Att faddrarne äro till antalet flere, bidrager också dertill, att den ene. förlitande sig på den andre, tror sig kunna undandraga sig skyldigheten af den vård, som i dopet blifvit utlofvad. 2:0 Att, som de begge skyddssyskonen icke, i likhet med de fordna fostbrödralagen, sjelfve fått välja föremålet för sina sympatier, skulle derigenom icke blott liknöjdhet utan äfven motvilja kunna uppkomma; och slutligen 3:o att det är betänkligt för ett regelbundet hushåll. att, under bilden af ett ömsesidigt skyddsbrödraförbund, genom löfte förbinda sig till hjelp och understöd ät ett annat i mindre lyckliga omständigheter varande hushåll, hvars anspråk på deltagande kunna vara både öfverdrifne och besvärlige; och slutligen, att tacksamheten icke sällan torde uteblifva. Till svar på de bogge sednare punkterne skulle författaren vilja anöra, att de föreslagna nya skyddsbrödraförbindelserna, såsom bildade i afsigt att ingjuta ett kristligt och välvi!ligt förbållande emellan de skiljda samhällsklasserne, icke kunna jemföras med de Gamles Fostbrödralag, hvilka hufvudsakligen voro ingångne för att bistå hvarandra under krigets faror. I fordna dagar voro folken nästan i beständig fejd med hvarandra, och det var en allmän sed, ett godkändt yrke, alt i brist af annat hvarje sommar gå ut på vikingståg. Då voro fostbrödralagen af ett ädelt och högsinnadt syfte. En annan tid har kommit, hvarunder fredens välgerningar skänka folken lugn och trygghet att föröka sig snart sagdt till oändlighet. Den ökade folkmängden siknar utrymme för hvar och en att förvärfva besutenhet. Om vi nu derjemte påminna oss, att norden är ett sterilt, magert och fattigt land, med ett härdt klimst, så inses lätt, alt nya institutioner måste stiftas, nya krafter framkallas, för att stödja och upprätthålla samhället under dess kamp med fattigdomen och den demoralisation, som deraf följer. Låtom oss också antaga. att de nya Skyddsbrödraförbunden, som grunda sig på en religiös nödvändighet, icke till.en början kunna blifva af samma djupa ingripande beskaffenhet som de gamles Fostbrödralag, så har den förmodan dock sannolikheten för sig, ett dbarn, som i 15 å 16 år ofta sett, talat med och deltagit i hvarandras fröjder och förhoppningar, och som på samma gång vid altaret förnya sitt döpelseförbund, också skola fatta vänskap och deltagande för hvarandra. och då är ändamålet vunnet. Deraf kan icke härflyta annat än godt, Hvad äter den fruktan angår att draga på sig besvärliga anspråk, böra vi påminna oss, att hvarje god serning fordrar uppoffring, och utan uppoffring uträttar man ingenting, samt att den, som här kommer fråga, är icke någon laglig pligt, utan helt och hållet frivillig, beroende på hvar och ens uppfatining af lifvets bestämmelse. Enligt Tabell-kommissionens sednaste quinquenniierättelse, förhålla sig de förmögne och bergade husvällens antal till de behöfvande och fatiige såsom nära ; till 4, och således bör den behöfvande kunna på-. äkna, att åtminstone någon af de tre, som lefva i Istånd, icke skola undandraga sig den kristliga pligen att skydda hans nyfödda barn, hvars öde eljest .orde blifva att icke förvärfva någon annan erfarenret af lifvet, än dess brister och försakelser ). Att detta ämne äfven utomlands väckt stor uppnärksamhet, kan inhemtas af hvad baron de Gerando, vär af Frankrike, yttrat i sitt stora arbete: de la ienfaisance publique. Han säger deri: Menskligietens behof, civilisatonens önskningar, samhäilsord-. ingens intressen påkalla, i enlighet med kristendonens anda, att de bättre klasserne bilda ett vidträckt system af beskydd och omvårdnad till förnån för de ringare och vanlottade. Vi inse alla mer än väl, att när det Högsta Väendet framkallade oss till lif och gjorde oss delakige af sin sköna skapelse, var dess afsigt att vi borde efva och verka i dess anda och söka lemna spår fler oss, att vi funnits på jorden; och hvad bättre unna vi väl göra i detta hänseende, än att skydda ) I hela riket fanns år 1840: antal hushåll som äga mara än da hohäfvua PV TAR osnm mad arhata kanna