jag ny styrka. Jag påminner mig ingenting a! hvad som tilldrog sig utom mig; jag sväfvade i en öfvernaturlig extas, jazkände mig hafva vingar, och allt syntes mig lätt och möjligt under Gaetanos ögon, vid hans melodier. Lyckönskniogar och bifallsrop, ett re.n af blommor och sonetter, broderade och förgyllda presenter, liksom nedfellna från himlen, äfven komplimanger och offer, som jag ej kunde förklara, heta verlden vid mina fötter, och ändtligen Gaetano i mina armar, se der mina minnen: det var min apotheos. Dessa mina känslor för den unge artisten hade blifvit bemärkte och hade äfven väckt något knot hos ynglingar af de höga familjerna och bland några betittlade gubbar, som trodde sig hafva suveränitet öfver baletten; men framgången hade varit sådan, att man icke vågade vira missnöje. Jag lade mig berusad af sällhet; mina drömmar återgåfvo aftonens fröjder och vid mitt uppvaknande var Gaetano min första tanke. Jag våntade honom, för att njuta af hans glädje och för att låta honom dela min, då min mor kom och underrättade mig, att en kammarhusar infunnit sig från vice konungen, för att till mig öfverlemna ett bref från havs kejserliga och kungliga höghet; jag tänkte på någon ny hedersbevisning och lät införa sändebudet. Han til!ställde mig vördsnadstullt ett bref med statskansliets sigill. Det innehöll ett missiv, som på H. M. kejsarens och konungens befsllning kallade mig till kejserliga teatern i Wien. Denna ynnest var mig vederfaren, såsom en rättvis gärd åt min talang och min skönhet; jag borde inom tjugofyra timmar lemna Lombardiet och bejifva