Aftonbladet – 22 november 1845, sida 1

tror i sanning, att barndomens känslor äro mikroskopiska, och att dess ögon förstora föremålen, Denna afton afgjorde mitt öde. Aterkommen hem, gjorde jag intet annat, än att instudera och eftergöra de steg och sköna attityder, som jag med så mycken förtjusning åskådat. Före denna väckelse dansade jag gerna, emedan man så ofta sade mig, att jag dansade väl; men denna smak vände sig nu till en lidelsefull passion. Jag förverkligade allt hvad man berättar om en rasande dansomani, om dervischer, som tillbringa lifvet dansande, och om de olyckliga, som taranteln stungit. Min mor fröjdade sig åt denna ifver. Man lät mig ingå ila Scalas dansklass, hvars elever figurera i teaterns balletter. Jag kan ej säga med hvad outtröttlighet jag hängaf mig; man måste flera gånger hejda min häftighet, som var skadlig för min helsa, och förmana mig till mera måtta i mina ansträngningar. Då vi blefvo kallade till teatern, kunde jag ej återhålla min glädje. Jag använde på min kostym en serdeles omsorg, syntes alltid främst på den plats, som var mig anvisad, och fann alltid utväg att ådraga mig uppmärksamhet; jag gjorde några ieke föreckrifna steg, och, då vissa tecken sade mig alt min djerfhet icke misshagat, kande jag mig rodna af glädje och bögmod. Det ör lätt att förstå att, med sådana anlag mina framsteg blefvo förvånande hastiga: jag var snart i töten för klassen, men min ålder tillät icke att frombafva mig på scenen, annorlunda än i förening med bela ballett-korpsen. Mitt rykte började likväl, och foyernas och kaffeernas echo upprepade redan mitt namn med beröm. Jag tror äfven att man i jurnalerna ämnat hedra mig