Aftonbladet – 22 november 1845, sida 1

gånger försökte jag att tala om min afresa, men kunde icke dölja min önskan att qvarstadna. Grefvinnan låtsade icke märka denna min sjelfkärlek, och några ord voro tillräckliga att qvarhålla mig. Det förtroende man visade mig var utan gränsor, och för att träffas i boskeen, behöfde Maria och jag icke iakttaga någon hemlighet. Vid soluppgången skyndade jag till mötesplatsen. Maria kom sednare, och lätta steg underrättade mig om den unga flickans ankomst. Hennes utsesnde var nu strålande af helsa; hon syntes ycklig af ett fattadt beslut, och på denna morsonstund hade Maria återfunnit alla sin ungdoms behag. Hon mötte mig, fattade min hand, tryckte den och, betraktande mig med ett himmelskt nttryck, sade hon med en hjertlig och fast ton: — Ni är ju god? Jag ville tala: hon lade sakta en af sina händer på min mun, ett finger af andra handen på sina läppar och gaf mig dermed tecken att tiga. Ett ögonblicks tystnad uppstod, det var ett förtroligt förespel, som stämde våra hjertans ackord. Maria, efter alt hafva betraktat mig med denna känsla, på samma gång så nära och så fjerran från kärlek, tog till ordet: — Jag vill icke mer för er hafva någon hemlighet, och dessutom hvad har jag väl att dölja, sedan ni öfverraskat mig i boskeen? Jag vill vara öppen och uppriktig och skall deraf finna mig bättre. Jag skulle lida, min vän, afallt hvad jag icke upptäckte, och då ert goda hjerta så naturligt ingifvit er medlidande för de fattiga dansöserna, som lysa några ögonblick, för att sedan grymt fördunklas och falla, så låt mig berätta