Aftonbladet – 21 november 1845, sida 3

deras vårdare, utkräfva bekännelsen af den traditionella bildningens djupaste innehåll. Det verkliga förhållandet motsvarar dock icke alldeles er sådan föreställning. I vissa länder, i synnerhet : dem, der universiteterna måhända utöfvat den största inflytelse till vetenskapsodlingens befordran har studentlifvet redan länge haft en skepnad som är något helt annat än skönhetens. Denng skepnad består nemligen uti råhet, vildhet och besynnerlighet, men den är icke naturlig och grundad i tänkesättets inre karakter, utan antager och affekterad. Den skulle vara en i lifvets och frihetens namn uttalad protest emot sedvanan: makt och den anständighetens regel, som derult har sin grund; men i verkligheten är den sjel ett slafveri under sedvanan och dessutom en, ungdomslifvet sjelft med dess frihet och dess glädje träffande, bitter ironi. Men denna besynnerlig: vildhet är, såsom sagdt är, blott en maskraddräg! och verkar, åtminstone efter hvad man föregifver icke inåt till förnedring af tänkesättet sjelft. Vådligare är, utan tvifvel, den form af studentlifvet då det tillegnar sig umgängets yttre hyfsning oaktadt ej heller denna är mer än en drägt hvilken undandöljer ett inre, som dermed ej öfverensstämmer. Genom en sådan form förlika det sig väl med den så kallade verlden och vinner således mången gång ifrån detta håll uppmärksamhet och bifall, men den inre försoningen uteblifver i så mycket högre grad. Den nöjets idolatri, åt hvilken ett sådant studentlif vanligen egnat sig, förstör den sanna glädjens lefvande rot och, ehuru en betraktare, som stannar vid ytan, kan anse den förra för verklig fröjd och förtjusas deraf, vet dock den, som ser på skådespelet med menniskokännarens blick, att det förhåller sig annorlunda. Han vet att under den glada ytan gömma sig djupa bekymmer, oro, sorg och den egenartade ängslan, som omedelbart åtföljer själens oförmåga att manligt resa sig upp till strid både med omständigheter och frestelser. Till upprätthållande och förädling af studentlifvet äro disciplin, ordning och studiiflitens allvarligt yrkade fordran, mägtiga och vördnadsvärda medel. Men de räcka icke till för ändamålet. De verka blott utifrån, och det är hufvudsakligen lifvets egen inre förädlingskraft, som måste framkallas. Den poetiska ingilvelsen är åter denna inre förädlingskrafts ungdomliga form och, om icke en skef uppfostringsmethod kufvat den, lefver hon starkast hos den studerande ynglingen. Det är hon, som ger denne förmåga att Se de under i Naturen, Som aldrig Visheten förnam, och derigenom vara sjelfva begynnelsen i kulturens fortgående utveckling. Det är äfven henne ban har att tacka för det heliga ögonblick, då för hans åskådning Kring nejden nya himlar sträcktes Och jorden nya skrudar drog Och bildningen och snillet väcktes Och skönheten stod upp och log. Om han med verklig och djup tacksamhet minnes detta ögonblick,-. blir den skönhet, som då inför bans tjusta öga spridde morgonglans öfver verlden, den mägtiga skyddsengel, hvilken bevarar hans oskuld, till dess frestelsens vådligaste skifte förgår. Det är äfven hon, som gifver honom den sanna ungdomsglädjens himmelska skänk, icke den uppretade sinnlighetens idol, som tillvällar sig dennas namn, men ifrån hvilken den ädelsinnade med missnöje och sorg vänder sig bort, utan den som är en Tochter aus Elysiump, den inre försoningens omedelbara frukt och tecken. Det är denna verkliga glädje, som mer än något annat upprätthåller ynglingens mod och kraft. Hon träder nemligen icke blott in inom brödralagets krets och der, i stället att bortskrämma behagens genier, nedkallar dem, utan hon sluter sig äfven till enslingen och lifvar hans flit, fyller den trånga studerkammaren med hoppets herrligaste ljus och begåfvar den arbetandes forskningsande med englavingar, som lyfta honom upp till tankens och idcernas högre -verld. Den faderliga vården af den studerande ungdomens poetiska ingifvelse eller, som är detsamma, af ett folks förnämsta och med utvecklingen af dess högre bildning införlifvade poetiska grundkraft, tillbör derföre väsendtligen bestämmelsen af dess universitet och, om detta det oaktadt underlåter att utöfva densamma, är det ofullständigt och dess bemödanden för öfrigt måste få en mer eller mindre skef rigtning; men anförareplatsen för denna faderliga vård är — den Ästhetiska Lärostolen.