Aftonbladet – 21 november 1845, sida 2

urtiklar. me — En författare i Dagbladet för i går meddear några ypperliga tankar i en artikel till MerJonen, föranledd af ett utfall i dea sednare, i rågan om ministern frib. Palmstjernas rappell åc., vari bemälde friberre blifvit framställd såsom en utomordentligt högsinnad och ädel! man. Dagbladsförfattaren frågar nu i sin ordning, om det ir något så utomordentligt stort bevis på sådana änkesätt, att fara bort i vredesmod och förtära en betydlig Svensk pension i främmande land? Ven det är egentligen några allmänna betraktelser det påföljande, som förtjena läsas. Til förklaing nämnes, att artikelförf. på skämt kal:ar Morsonen Herr Pastor,: Vear öfvertygad dessutom, bäste herr pastor, att vi icke vilja rifva ned huset, fastän vi skulle önska må förändringar i hushållet. Det åldriga Svithiod tär nog qvar ännu en tid; ty det består af kärnast timmer och virke; taket är ett herrligt hvalf och behöfver ej läggas om, och de gamla lamporna ch den stora ljuskronan äro i sitt slag de bästa vi möjligen kunna få. Men vi börja på att tycka, att ie öfra våningarna äro något för stora för de små iMiga herrarne, som slagit sig ner der under de sista århundradena. Der bor också nere på botten rederligt och galant folk, som kansko kunna betala innu större hyra, än de nuvarande gästerna ofvanpä. Enligt gammal svensk mannased tillhör äran den största kraften; den gär icke i arf med kragsiöflarna och ridpiskan, det borde herr pastorn bäst veta, som genom sina egna studier och sin egen flit kommit ill heder och välstånd i lifvet. Det är derföre plebejerna ruska litet på sig; de vilja jänka sig upp för den stora slottstrappan och icke låta skuita sig ängre af anornpa i de stora korridorerna till thronsalen. Det behöfs icke en stor gnista, för att tända eld uti väl beredt fnöske, och ett litet nåälstyng gör bra ondt, om det riktigt appliceras, det vet nog herr ältprosten, såsom en öm och välförfaren själasörjare; derföre ser herr pastorn, att af en obetydlighet man ofta kan komma till tals om högvigtiga ämnen. Herrarne i öfra våningen fingo ett sådant litet styng genom baron Palmsjernas rappell, och de började genom tit. genest tala högljudt, bli storordiga och Lrotsa med sina anspråk; ja, till och med hota med utländska makter och utländskt inflytande; då sticknade plebejerna i sin tur. De vilja icke veta af något sådant; de vilja försvara Konung och fosterland emot allt främmande våld; de och deras fäder ha i Lvätusende år besuttit den svenska jorden och skola ännu, vill Gud, bra länge upprätthålla sin frihet. De tycka ej om sådanader aristokratiska glonord och skola veta, om det blir allvar af, att tysta munnen på de Sadducter. Eller kan herr pastorn neka, att herrn fört ett sådant öfvermodigt språk? Morgenens spalter vittna ju derom för hvar man. Hyartill skulle det tjena att visa sig så der kraftfull i oträngda mål? Icke styrer herr fältprosten nationernas öden, och icke kan herr pastorn med sitt lilla maktspråk göra vår politiska utveckling och värt behof af en friare samhällsförfattning om intet? Bättre vore verkligen, att herr pastorn läste välsignelsen öfver sina landsmän och firade en bönedag i sitt bjerta för deras lycha och framgång. Ers högvördighet borde framför allt veta, att hvarje tid har sitt eget skaplynne och att hvad som var bra för längesedan mäste nu nödvändigt förnyas, för att icke föråldras och blifva oanvändbart. Gammalt korn skjuter sällan upp i gyldene skördar; dertill fordras friska, ungdomliga krafter, regn och solsken, och framför allt en högre välsignelse. Det finnes i menniskoslägtet en oupphörlig rörelse framåt; act sträfvar till kunskaper, upplysning och dygd, och dessa äro det alltid nya, kärnfriska kornet, som Herren utsår på jorden, för att gifva tiofallt, hundradefallt och tusendefallt. — Svea land är moget för en andlig och politisk reform, och folket skall segra, det är säkert. Det hjelper icke på längden att spjerna mot udden! Imedlertid bör visst ers högvördighet fortfara att sträfva på sitt vis. Utan föregående strid blir alrig någon pålitlig frid. Det uppväxande slägtet rustar sig till kamp, och de gamla idterna äro såsom jotarna, som stridde emot våra fäder. Det var inget kraftlöst slägte, om vi skola tro sagans vittnesbörd; men icke desto mindre blefvo de trängda från dalarna ända upp i bergstrakten och de ödsliga skogarna, och civilisationen intog sitt rum och lä