Aftonbladet – 21 november 1845, sida 1

I. MARIA. För några år sedan, efter sex månaders vistand i Italien, to; jag vägen åt Tyskland, för att be gifva mig Ull Mänchen; jag ville fortskynda och utan att följa vanliga vägen, begagnade jag visst sidooch genvägar, hvilka jag trodde skulle be spara mig några mil, men tvertom ökade resan: längd, mödor och faror. En dag, eller rättar en nalt, det var en i Tyrolen, efter den besvärligaste färd i bergstrakten, midt ibland tusende faror, än hölid i töcken, såsom tågade iag genom mörkrets region, än omgifven af ett skarpi och strålande ljus, såsom vandrade jag under Afrikas brännande zon, alltid osäker om den riktning ja följde, blef jag med hastig fart nedstörtad änd: till grunden eller bottnen af en djup hålväg. D två postiljonerna och min betjent uppgåfvo roj af förskräckelse; men Jyckligtvis hade såväl d och jag, som hästar och vagn, oskadade nedkom mit utför detta fruktansvärda bråddjup. Likvä voro vi af händelsen så bestörta och modfällda att vi ansågo för omö ligt att vidare fortsätta re san. Natten var ännu icke långt framskriden men mörkret fullkomlist. De första oktoberda garnes köld var skarp och bitande i detta oblid: klimat; jag svepte mig i min kappa och, utar alt försöka besegra de hinder, som jag tillskre postiljonernas vårdslöshet, beredde jag mig at sofva i vagnen, lemnande åt de andra omsorger att inrälta sig bäst de kunde.