Aftonbladet – 21 november 1845, sida 1

Min betjent framkom nu till vagnsdörren, knackade på fönstret och gaf tecken att han önskade tala vid mig. . — Herre, sade han, vi se ett ljus. — Hvar? Ar det långt dit? — Nej, icke som det vill synas. — Troligen någon jägares eller vedhuggares nydda. — Det är möjligt, herre; en af vagnstistiarna är afbruten: jag kan icke här ersätta den ... och sedan få vi åtminstone veta hvar vi befinna oss... Dessutom är litet halm, några torra lö! och ett tak alltid bättre, än denna klipphåla, — Hvad ämnar du? — Med er tillåtelse, skulle ni sjelf, Lerre, med mig och en af postiljonerna, begilva oss alla tre åt det båll, der ljuset synes, för att upptöcka hvad det är, under det den andre postiljoner vaktar hästarna och vagnen. — Må göra! På resor är jag under ditt beföl Jag steg ur och alla tre ställde vi vår van dring efter det skimrande ljuset, sedan den öt verenskommelse träffats, att så snart som möjlig! lemna den qvarblifvande underrättelse ifrån oss Vägen var, till vår stora glädje och emot vår väntan, hvsrken lång eller besvärlig. Vi hade icke gålt mer än en fjerdedels timma, då, vid krökningen af en liten gångstig, ett hus af täck! utseende visade sig framför oss; det var starkt upplyst, och den lysande punkt, som ledt oss, var skenet från skimrande fönster. Vi hörde tydligt larmet af en festmusik och betjenings rörelser. Det tycktes som lofvade oss allt ett god! emottagande: det liknade ett gästvänligt leende. Jag undviker omständlighet; emoltagne vid