Aftonbladet – 17 november 1845, sida 3

erna honom den verklige grefve PAuffrey, som gjort sin skyldighet, oaktadt allt hvad baronen kan invända, och som nu lyckönskar till ert giftermål. Han och jag hafva fått veia allt af en Person, som älskar er, tillade han, kastande en blick rå Genevieve, och det var såsom vittne vi velat underteckna kontraktet. Att partiet med grefven är brutet, är ert eget fel. Räck nu baronessan banden, grefve dAuffrey — och sedan till häst! Jag åtager mig er far, bviskade han i Mathildas öra. Men i ögonblicket att gå ur rummet, stadnade han åter och, vände sig till Genevieve, hvilken Mathilda redan i sitt bjerta gjort rättvisa, men som förblifvit förlägen, blygsam och darrande nära fönstret; och helsande henne med en gest och en blick full af ädelhet, mildhet och saknad, sade han med rörd och blid röst endast: — Farväl fröken Genevieve de Pavilly, måtte Gud vara med er! Och den vackra Genevieve svarade intet. Hon förblef i så djupt nedböjd ställning, att ingen såg de tårar, som fyllde hennes ögon. Sådan är berättelsen om slottet Freyken — en historia, mindre känd, men som de vise 1 landet omständligt berättat oss, emedan vi icke funno oss illfredsställde med blott de ord man anförde, då man visade oss slottets ruiner: Här var det som conung Henrik den fjerde uppehölls af ett ungt, skönt fruntimmer, under det hertigen af Parma sick med sin armå öfver Seinen vid Caudebec. t— RR ———E — KEJSERLIGA RYSKA RÄKNINGAR. Kejsaren reste en gång med extra post och inkognito efter sin Vana. Han hade endast med sig en general, som brukade