Aftonbladet – 17 november 1845, sida 1

hvars uppförande hade så uppretat henne, uta att hon ännu rätt kunde förklara orsaken. Seda Richards afresa hade den trolösa kusinen haft lik litet tillträde hos benne, som grefven; och hva som utgjorde höjden af hennes elakhet var, a! hon lätt tycktes trösta sig deröfver. Då inge verklig brytning tvingade henne att aflägsna sif stadnade hon qvar utan vidare omständighete: Nästan alltid i grefvens sällskap deltog hon i han promenader; och man glömde lätt, då man så hennes lugna sinnesstämning, att allt detta skull slutas med en tragisk scen. Men den bedröfliga dagen nalkades sitt slut Mathilda räknade ögonblicken med ängslan; boj kunde ej förblifva stilla, utan gick med ojemn steg i sitt rum, då en af hennes tjenarinnor in kom och anmälte, att grefve dAuffrey ödmjuk bad, att hon ville förunna honom ett samtal : tornsalen. Det är, sade hon, för meddelande a en vigtig nyhet, som ej tål uppskof. Baronessan endast tänkande på den så ifrigt efterlängtad vännen, darrade, hoppades, och utan att hafva tic till besinning, befinner hon sig tillsamman met der, som väntar Richard, för att döda honom. Åsynen af denne man, efter en månads bemö dande att förjaga honom ur minnet, och i et sådant ögonblick, väckte hennes fasa, och hor kunde icke framföra ett ord. Han helsade vörd nadsfullt. — Jag hoppas, min fru, sade han, att ni för låter och påminner er, att jag mer än en gån; anhållit om gunsten att blifva af er emottagen I dag har jag måst förnya denna anhållan, eme dan fråga är om en allvarsam nyhet. Och efter att hafva fört henne till en stol