Aftonbladet – 17 november 1845, sida 1

För första gången höjde nu Mathilda ögonen till grefven och, besynnerligt, upptäckte hon nu i hans ånsigte sådana uttryck af godhet och ädelhet, att en hastig förändring föregick inom henne. Det var icke mer denna hånande min, som så mycket uppretat henne vid deras första möte, det var en fysionomi, full af öppenhet, som inbjöd till förtroende. — Jag säger, fortfor grefven, stilla leende, att pi orätt ansett: mig för en ohyfsad björn; att då Richard hvarken innehar den rang eller den titel, som fordras för att erhålla er, hade man bordt anförtro sig åt mig och genast tillstå det, som jag så mycket och så väl bemödat mig att få erkändt. Hen bade rättighet till konungens ynnest. Adelsman och tapper, hade ban kunnat erhålla allt genom min bemedling; men i stället har man utsatt honom för faror, deri han kan gå förlorad. Och om han icke återvände... — O! han skall återvända — han återkommer... jag har bedt derom så innerligt, herr grefve... ; Vid det Mathilda uttalade dessa ord, öppnades dörren och Genevieva, upprörd, darrande, skyndade till henne och, fattande hennes händer, sade med hbalfbruten röst: — Min kusin, min olyckliga kusin! — Hvad är det? sade grefven ifrigt. Mathbildas första rörelse var att tillbakastöta den vackra slägtingen; men snart gaf oviljan vika för den smärtsamma känsla, som intog henne. Hon reste sig häftigt, men återföll på stolen, under det Genevieva svarade grefven: — Ack! jag vet icke, grefve, om man bör låta Mathilda emottaga den man, som följer mig