Aftonbladet – 17 november 1845, sida 1

satte han sig jemte henne. Mathilda teg ännu men kunde icke hindra sig ifrån att märka vär digheten i grefvens uppförande och bekymre tecknadt på hans ansigte. — Grefve de Lauteuil, er far, sade han ändt ligen, har blifvit svårt blesserad. Han frukta för sitt lif, och önskande att uppgöra sina sist dispositioner, frågar han, om preliminärerna til vårt äktenskap äro slutade, på det han må vet: under hvilket namn ni kommer att mottaga dÅ fördelar, som han ämnar er. Hans sändebud ä! här och måste genast återvända. Hvad får ja; svara? — Att jag aldrig kommer att tillhöra er; t) let är omöjligt! ropade hon, hänförd af sitt hat utan all besinning. — Men er far! har ni väl hört hvad jag sagt! Grefve de Lauteuil är i fara... — Ack, herre! hvad min far vill är omöjligt — Omöjligt! och hvarföre? — Hvarföre? ... Men, i himlens namn, tänke; Ni på den timma som slår i afton? Då Richar de LOrme skall döda er, eller ni återkomm: ill mig, betäckt af hans blod! — Ni tillstår alltså, att ni älskar Richard d LOrme? sade grefven hastigt, med en vänlighet om förvirrade den arma baronessan. — Nå väl! Ja, herre, sade hon modigt, hop pandes ännu bevara hälften af sin hemlighet Ja, jag älskar bonom och vill ej tillhöra någor annan. Jag tillstår det nu öppet. — Ni hade kunnat gjort det förr, sade gref ven, godmodigt. Ni hade bordt det — och n nar trott mig föga ädelsinnad! — Hvad vill ni säga?