Dessa grefvens sista ord voro missljudande för slottet Freykens nye herre, som svarade med illa dold stolthet: — Det är icke nog för mig; och i alla händelser vill jag ej qvarblifva här. I morgon måiste jag resa. — Resa, herre! frågade grefven, i det han rynkade ögonbrynen. Hvilken resa, om jag får fråga? — Densamma som herr grefvens. Jag begilver mig till konungen. — Verkligen! och hvad vill ni honom? .— Konungen ensam är nog mäktig, att tilldela mig hvad jag åstundar, hvartill jag har rättighet och som jag oundvikligt måste erhålla. — Och ibland de skänker af hög och helig natur, som konungen ensam kan gifva, finnes kanhända en, som skulle vara i herr väpnarens smak, nemligen en adelig titel; den af baron till exempel? Richard rodnade, som hade han fått ett slag i ansigtet, och Mathilda darrade. Detta enda ord upptäckte för dem grefvens hela misstanka. Imedlertid fattade Richard sig och svarade i glad ton: — Och hvarför inte, herr grefve? — Mycket modest! men ni flyger nog hastigt, unge man, och hvad kan vara så tvingande, att er resa just skall företagas i morgon? — För det att ingen må kunna förekomma mig hos konungen. Å — Är det allt? Är det hos konungen endast, som ww fruktar alt blifva förekommen? — Hos honom endast, och sedan ut i striden. — Således upptager ni ej illa, att grefve TAuffrey före er återkommer hit till slottet?