Aftonbladet – 15 november 1845, sida 2

jtallriken och glaset med en saknads suck och framtog ur rockfickan en pergamentsrulle. Baronessan såg på de öfrige gästerna med en blick, der förvåning och sårad stolthet målade sig. — Det är min handsekter, sade grefven till henne förtroligt, i det han lutade sig till hennes öra. — Er handsekter? Men är det väl passande att han intagit plats vid mitt bord? — On! var utan oro, han är af god familj. — Men, hvartill behöfver ni här och vid denna timma en sekters biträde? — För en obetydlig sak! ett ä:tenskapskontrakt. — Det går för långt! Herr grefve, ni öfverskrider alla gränser, sade Mathilda, utbristande i vrede. Knappt inträdd i mitt slott, utan all anmälning, utan att ni ännu erhållit den titel, som berättigar er att sätta er fot der, företager ni er att i min närvaro spela herre, och ni räknar på min lydnad och undergifvenhet. Det är hvarken ridderligt eller skickligt, och jag förklarar högtidligt, att jag vägrar min underskrift. — Ni glömmer era löften och er fars myndighet, min fru. — Och ni påminner mig dem icke, såsom en loyal kavaljer. — Ack! vi lefva i en tid, då krigaren har föga tid och tillfälle att vara kavaljer. I morgon, helt bittida måste jag begifva mig till konungen, för att åtfölja honom till Dieppe. — Förträffligt, herr grefve! sade Matbilda, ironiskt beklagande. Ni kommer om aftonen och reser på morgonen, och under denna korta tid