Aftonbladet – 14 november 1845, sida 3

— Ditt namn, bäste page? frågade den obeveklige grefven. — Oscar de Cany, nådig herre. — Och huru kommer det sig, Oscar, afbröt Mathilda, nästan gråtande af oro, — att hofmästaren låter er fullgöra hans befattning? — Det är för... — Hvarföre banna konom? inföll grefven. Jag tar hans parti. Nalkas, min vän. Denna sammetsbarrett, som du håller i handen, är den väl den vackraste du har? — Jag har ingen annan, nådig herrel . .Violett, med svart plym. — Är ni säker derpå? Jag tycker den här skulle anstå er bättre. Och den grymme grefven, fattande hatten med hvita plymen, tryckte den häfiigt på pagens hufvud; men hatten, såsom för stor, nedsjönk öfver glingens blå ögon, hvilken sade, i det han återjade den på bordet, med en vördnadsfull åtbörd och ton: Åh, det är inte underligt, nådig herre; det är herr väpnarens hatt. Man kallade Richard så i slottet, der tjenstemän, officerare, soldater och tjenare, utan att veta eller misstänka något, tillerkände honom ett visst hemligt öfvervälde. — Det är likgiltigt, svarade grefven kallt. Nå väl, herr Oscar de Cany, ni meddelar oss en glad nyhet, då ni anmäler att supegen är serverad. Gå framför oss. Måtte ingenting kallnat. Sedan, vändande sig till baronessan, som var upprörd af. blygsel, fruktan och vrede, bjöd han henne handen för att ledsaga henne, såsom hade ingenting ovanligt tilldragit sig. Matbildas hand skälfde i grefvens. (Forts. följer.)