ns satte sig sedan vid hennes sida, under det Genevieva höll sig på afstånd vid fönstret. — Förlåter ni mig, baronessa, sade han, utan någon inledning, det dröjsmål, som hindrat min lycka ? a . — Lyckan är ett så flygtigt ting, herr grefve, att man alltid måste frukta dess ostadighet, svarade Mathilda, med rörd stämma, i det hon slog ned ögonen. — Ni är stött, återtog grefven; men mitt urskuldande är lätt. Svårt blesserad för två månader sedan i slaget vid Darnetsl, har jag ej förr ännu varit ur mitt rum. — Och före den tiden, herr grefve? — Vi voro då i Paris, försvarade Saint-Denis, intogo Chartres och Noyon; vi.... — OQO! förlåt herr Brefvel jag förstår intet af allt detta. I politiken utgör detta slottsområde min horizont, och allt hvad jag kan säga är, att ni ankommer på en tid, då fiendens vapen ej på länge synts här, i ett ögonblick då jag ej mer är i fara; ty man säger att hertigarnes armöer äro långt borta i Picardie. — Huru? Ni kallar det långt borta? yttrade grefven med en egen spetsig ton. — Vet ni icke, alt Rouens innevånare äro i yttersta betryck, att hertigarne stå färdige att marschera vid första signal? Ehuru trög än hertigen af Mayenne är, skall trettio mil ej vara lång väg, för alt skynda till den belägrade stadens hjelp. I öfrigt, baronessa, se mig nu helt och hållet till er tjenst. — Bättre sent, än aldrig, afbröt slottsfrun, med en ironisk accent. Men vi ha god tid att afhandla detta ämne. Nu är ni i bebof af förfrskning, jag skall gifva befallning .:.