Aftonbladet – 14 november 1845, sida 2

nom tillerkänd, då du byllat konungens baner och icke vägrat cmottaga maken. oo Jag hade då hvarken vilja, styrka, eller förstånd att motstå. Jag kände behofvet af en beskyddare och fann ingen omkring mig. Jag hoppades att denne pretendent åtminstone skulle infiona sig och söka att göra sig älskad; men, är det nu icke en grof förolämpning emot en qvinnza, att på så sätt disponera öfver henne, och sedan alldeles öfvergifva henne. På ett belt år, efter det min far påtrugade mig denna dubbla undergilvenhet, har jag i mitt slott hvarken sett honom, eller den, som man kallar min brudgum. Lika litet bar jag seit er kung, som man tvungit mig att hylla; jag känner honom icke; men jag har sett fiender och vet, att sedan två månader mina krigare varit vid Rouens belägring, sex mil härifrån — kunna de i ett ögonblick hasta till min bjelp? Vet, att konungen jagar två mil nära Freyken i skogarne vid Roumare och La Valette. Finner man icke det vara förolämpving och förakt? Tror man mig icke vara nog förödmjukad och derigenom berättigad, att välja min försvarare. Bör jag längre fördraga denna förhatliga länspligt — då under deras frånvaro, som bordt försvara mig, Ligisterna intogo mitt slott. Hvem var det som då blef min räddare, och hvad hade blifvit af mig, om icke Richard funnits? Hvem kom att såsom trolofvad reklamera mig ur soldaternas, ja dödens våld? Hvem kan nu säga, att jag icke är löst från min ed och icke handlat rätt, då jag följt mitt bjertas ingifvelse? Mathilda talade med detta varma öfvertygande, som endast förlänas åt en rättvis sak, och så