bebagligaste bild man kunde se. Genevieva de Pavilly var något större än Mathilda, och äfven några år äldre, blond och af utmärkt skön vext. Hennes ädla, graciösa ansigte hade denna genomskinliga rosen!ärg, som man återfinner i de saftfulla porträtterna af Lavallierer, Fontanger, Lamballer, samt äfven denna milda dager, denna ljusa gloria, hvarmed Rafaöl har vetat att dekorera sina Madonnor. Men oaktadt renheten i hennes d-ag, behaget i hennes småleende, det smäktande i hennes stora blå ögon, kunde man lätt upptäcka en viss fasthet, som tillkännagaf hos henne en högdragen instinkt, omedveten af henne sjelf, en, den mognare åldrens betänksamhet, hittills mildrad af ungdomen, eller snarare blandande sig deri, och modifierad på ett sätt, som redan gjorde henne försigtig och äfven något listig. Slottet de Pavilly var icke beläget mer än två mil från Freyken, och Genevieva, något slägt med Mathilda, kom ofta att besöka henne; men denna gång hade besöket utsträckts längre än vanligt. Sedan tre veckor hade hon, med särdeles ihärdighet, förlängt det, och ingenting tillkännaga! att hop ämnade förkorta det, oaktadt det synliga tvång. som hon dermed förorsakade de unga makarne. Denna älskvärda person framträdde med elegant hållning, med ädel gång, full af oändligt behag och satte sig på en taburett af sammet några steg ifrån väpnaren. Mathilda vek icke från sin plats. Richard betraktade stilla den sköna besvärliga, och beredde sig leende alt vara vittne till den oskyldiga scen, som förestod. — Alltid obetänksam? upprepade Genevieva, med en något ironisk fördragsamhet. — Om ja s