I. Freyken är en gammal borg, belägen i öfra Normandie. Dalen, som den beherrskar, är stilla och melankolisk. En tät bokskog omgifver den på en sida, och på en annan sänka sig åldriga ekar nedåt dalsluttningen; i fonden äro ängar, på längre afstånd blånande skogar, hela horisonten är full af hemlighetsfull storhet och väcker på en gång höga känslor och pittoreska minnen. Man kommer nu till slottets nedra plan, genom krökningarne af en tät småskog. Fordom bar man troligen måst betäckt uppklättra dit, under batteriernas eld. Denna befästning finnes icke mer, och så väl batterier, som terass äro grusade. Det enda öfriga äro några stora lejon af sten, öfvervuxna af stora getblad och väldiga törnbuskar; och vidare här och der gamla idegranar och bisarrt klippta buxboms-pyramider, som i skymningen likna ruiner af små torn eller chevalereska vålnader. Denna historia förflyttar oss till år 1592. Slottet Freyken var då ungt och mäktigt, och ännu nytt hade det denna, för byggnaderne i sextonde århundradet så egendomligt leende och martialiska fysionomi, hvilken förhöjdes af Normandiets grönska. Dess fyrkantiga murar voro raka, fasta och hade inga andra springor, än skottgluggar. Bestyckning af fältslangor och musketter fyllde vallarne; rustkammaren vår rikt försedd med bardisaner och stridsbilor, och från tornets spets fladdrade Bearnigka baneret, en fana, hvit och