Un — — ——— — —— rr —— 6 om de känslor och önskningar, som yYrseln aflockade mig, ni lade er hand i min och sade — — Oh! nog, jag var tokig den stunden. — Huru, Mathilda, ni sku!le ångra? sade Ri chard leende. : — Nej, huru kunde jag låta den dö af kärlek, som räddat mitt lif, min heder och egendom! Och sedan, ensam i detta slott (ty min far bar icke varit här mer än en gång på två år), utan skydd, ung och svag som jag är, fri, oberoende och herrskarinna här, förutsåg jag icke faran af att, hela två månader, herbergera en ung och älskvärd kavaljer. Oh! jag har mycket stridit, mycket lidit; men derunder syntes mig, att jag hade orätt, att jag fruktade att blifva lycklig. Då Mathilda rodnande yttrade detta, log Richard, och höjde med ena handen upp pannan på sin blygsamma rhaka, hvilken derefter tillade: — Det är en ljuf glädje att kunna vara fri i sina bekännelser, nu, då du är min man, min kärälsklige herre, De två makarne, de två älskande voro nu inne I detta naiva samtal, så hänförande af minnen och förhoppningar, då en röst, ungdomlig och kön såsom deras, Men redan något för mycket yancerad af allvar, sade sakta bakom dem: — Barn! Barnsliga barn! L — Ahl! det är Genevieva! alltid obetänksam, sade Mathilda utan att vända om hufvudet, med en liten föraktlig otålighet; oeh stigande upp, sick hon till fönstret, der hon låtsade med mycket intresse betrakta den derunder samlade truppen och stålharnesken, som solens sista strålam förgyllde. . . Den som inkommit genom en dörrgardin var den