ESPEN qvinna glömmer aldrig hvad bon åett af det stora och förfärliga, som man kallar en drabbning. — I sanning, jag vet icke buru det tillgick, men om jag haft någon förtjenst var det för det att jag älskar att slå ligisterna. Jag är endast son af en väpnare; men liksom min far, hvilken blef mördad Bartholomzei-natten, försummar jag intet tillfälle att träffa dem i ansigtet, som lönmördade sina offer i ryggen. — Och det oaktadt har ni, en hugenott, försvarat mig, en katholik, — och då jag bad er ombyta tro, gjorde ni det, Richard. — Ni upptog mig fattig och lidande, en hel månad skyddade ni mig, edra omsorger lugnade, edra ord tröstade mig. Jag har gjort min skyldighet. — Ni har då endast handlat så af erkänsla? sade den unga frun med en öm blick. — 0 nej, nej! och emedan jag måste säga det, om jag så djerft stormat emot faran, var det, för det att jag bar i hjertat en känsla, som gjorde mig stark och modig, som gjorde till min högsta sällhet att dö för er. — Och denna sällhet var ni helt nära, afbröt Mathilda de Freykeh, i det hon sökte le, men förmådde det icke, för de ömhetstårar, som fuktade hennes sköna mörka ögonlock. — Ja, edra soldater inburo mig blodig, vanmäktig, genomborrad af lansstyng, och jag hade varit död, om ni icke återväckt mig till lifvet. — Ah, fåtom oss ej tala om det, sade Mathilda, i det hon sänkte ögonen. — Och hvarföre inte, om ni behagar? Åro vi icke allena, äro vi icke inför Gud förenade? Skulle jag glömma den sköna stund, då, upplyst