och väldiga damen baronessan de Freyken, enka vid aderton år efter baron de Freyken, död vid Ivry, i ligans tjenst, under det den gamle grefve de Lauteuil, baronessans far, stridde emot sin måg, i den namnkunniga hvita fanans leder. Det var vid denna tid, ungefär för två år sedan, som, efter grefve Lauteuils anordning, slottet Freyken gaf sig under konungen och höjde hans baner på sma murar. Den unga baronessan, fattande väpnarens hand, som hvilade på stolskarmen, frågade leende: — Nå väl, Richard, huru befinner sig ers herrlighet ? N Konvalescenten såg på henne äfven leende. — Bättre, mycket bättre! svarade han. Min herrlighet har varit alltför lycklig de två dagar den existerat, och om jag ännu har feber, är det i hjertat. — Den går öfver, återtog det unga fruntimret skämtande, i det hon nedslog ögonen. — Ö, jag hoppas det icke! Det är ett ondt, för hvilket jag ej vill botas, och tro mig, jag skall blifva en trogen make, emedan ni icke fruktat att hedra mig med denna titel. — Nå ja! jag har det, Richard, och af hela mitt hjerta, ty jag skall alltid minnas den dag, då hertigens af Mayennes arriergarde passerade här förbi, sedan ban öfvergifvit Rouen; den dag, då jag såg er så skön och tapper, under det jag här ute på terassen flyktade för soldaternes hillebarder, och larm och fruktan fördrefvo mig halfdöd till mitt bönrum. Ni rhåste vara en af dem, hvilkas blotta blick skrämmer hela armåer, ty det var ett upderverk att skåda, huru denna väpnade skara ryggade tillbaka för er, — En