med devis, en krona buren på spetsen af en värja Sedan snart två månader hade konungen vari sysselsatt med belägringen af Rouen, som försva rades af Villars, en provengalisk ädling, ryktba för sitt bjeltemodiga motstånd. Den tappre kom mendanten hade vägrat biträde af hertigarne a Parma och Mayenne, som marscherade till han bistånd, och vid ett utfall hade han slagit oc! tillbakadrifvit de kungliga trupperna ifrån mu rarna. Då återtågade hertigarne med ligans armt ända till Ponthieu, lemnande åt staden Rouen at efter behag afgöra striden med konung Henrik och afbidande att någon motgång skulle nedsli de belägrades högmod. TI sjelfva verket började modlöshet och förslappning att visa sig i staden som oupphörligt bombarderades af Henrik IV: kulor från fästet Sainte-Catharine och höjdern: af Darnetal; hunger, sjukdom och oenighet had nått sin höjd, och allt fordrade, att de begge hertigarne återvände, för att lemna en afgörande batalj. Slottet Freyken var beläget i riktning mo Barentin, sex mil från detta slagfält. Det var en stilla, behaglig höstafton. I en a tornets salar, nära det höga fönstret, satt, eller rättare låg, en ung man, blek och, som det syntes, tillfrisknande, i slottsherrns höga karmstol Vid hans fötter, på ett rikt broderadt hyende hvilade en qvinna, såsom en förtrogen slafvinna vid sin herrskares knä. Hon var lika ung, som skön. Hennes svarta och smägtande ögon sökte kärlek i den vackra sjuklingens nedslagna och ömma blickar. Imedlertid var den unge mannen endast en vapensven, eller väpnare, och den skön? qvinnan, man kan säga detta barn, var den hög: