RATTEGANGSOCHj POLISSAKER. — I Svea hofrätt är för närvarande anhängigt ett märkligt åtal af advokätfiskalsembetet mot ordföranden och ledamöterna i Stockholms kämnersrätts tredje afdelning, lagmannen Harlingsson, f. d. primariekämnern, n. m. rådmannen S. J. Schönmeijr och notarien P. Öhnell, för rättens förfarande mot juveleraregesällen P. E. Engman, som blifvit tilltalad för det han förfärdigat underhaltigt guldarbete. Efter hvad E:s skrift, till ljustitieombudsmansembetet, samt advokatfiskalens, hofrättsrådet Pfeffersslutpåstående i målet gifva vid handen, förhåller sig med detta åtal som följer: Förenämnde Engman dömdes d. 46 Juli 4836 till böter för det han tillverkat underhaltigt guldarbete, och sedan han sig öfver utslaget besvärat, afgjorde Kongl. Maj:t d. 49 December 4838 hans besvär och deruti framställda anhållan, att af gunst och nåd från böterna förskonas, på det sättet att bötesbeloppet fastställdes till 433 rdr 46 sk. och E:s anhållan om deras efterskänkande afslogs. När öfverståthållareembetet erhållit del af detta Kongl. Maj:ts utslag, lät embetet d. 20 Febr. 4839 anställa utmätning hos E., för böternas uttagande; men då ingen tillgång, som på ringaste sätt svarade mot deras belopp, kunde upptäckas, lät öfverståthållareembetet dervid bero. Kort derefter, eller d. 7 Mars samma år, 1839, ingaf E. en nådansökning till Kongl. Maj:t och förnyade sin anhållan att varda från böternas utgifvande förskonad. Innan ännu Kongl. Maj:t resolverat öfver denna ansökning, fattade kämnersrätten d. 9 April 1840 det beslut, att förvandla de E. ådömde böter till 7 veckors fängelse, och samma dag blef E., på rättens befallning, af stadstjenarena Noregus och Björck gripen och i fängelset intatt, samt derefter 7 veckor derstädes qvarhällen. Rätten hade väl, samma dag den fattade detta beslut, mottagit intyg af två rättens betjente, att E. ingen tillgång egde, men rätten underrättade sig icke om hvad öfverståthållareembetet för verkställigheten af utslaget tillgjort, ej heller om huruvida Engman sökt nåd, lät icke förekalla E. att afhöra utslaget, gaf honom icke hänvisning att besvära sig, ej heller tid dertill, enär, som förr nämndt, utslaget omedelbarligen anbefalldes till verkställighet. Engman har väl påstått, att han verkligen ägt tillgång till böternas gäldande, och deribland en förbindelse af kämnersrättens notarie (icke notarien Öhnell), att ansvara för böterna — hvilken förbindelse notarien ville ersätta E., för det denne genom notariens försummelse blifvit hindrad från att sin bevisning i målet fullständigt utföra — samt att E. efter häktandet gjort hos rätten demonstration deremot genom fångvaktmästaren; men advokatfiskalen anser dessa uppgifter icke vara lagligen styrkta, utan böra ur räkningen uteslutas. Hvad nu sjelfva slutpåståendet vidkommer, så anser advokatfiskalen visserligen kämnersrätten bafva, genom de ofvan uppräknade åtgärderna, begått ett formfel, äfven i så måtto, att verkställigheten af utslaget bordt lemnas åt Konungens Befallningshafvande, men att denna förseelse modifieras deraf, att E. egentligen ingenting lidit derigenom, enär K. M., fast efteråt, afslagit E:s ansökning om böternas efterskänkande, samt E. i alla fall icke skulle förmått gälda dem, hvilket sednare advokatfiskalen antager för alldeles säkert. Advokatfiskal:n yrkar derföre, att de tilltalade blott må böta 50 daler s. m. med 16 rdr 32 sk. Och eftersom advokatfiskalen icke funnit att något lidande blifvit E., genom hans otidiga häktande, tillfogadt, så finner advokatfiskalen icke heller någon slags upprättelse eller ersättning böra för E. komma i fråga; deremot har advokatfiskalen ansett, att E. kunde lämpligen, lika väl som de tilltalade, fällas till böter, dock något mindre, eller 20 daler s. m., med 6 rdr 32 sk., emedan han om rättens omförmälde ledamöter fällt hårda och vanvördeliga uttryck. Det bästa för E. hade således varit, att han icke alls rört i denna sak, utan låtit sig nöja, hvarigenom han besparat sin tid och sina penningar, och de tilltalade sannolikt undgätt äfventyret, att deras handlingssätt blottställes för hvarjehanda omdömen, hvilka måhända icke taga i betraktande, att det;kan försonas med en utgift, som icke motsvarar mer än en butelj fint vin per man. Sedan Engman tilltalades vid kämnersrätten, har till dato nära 40 år förflutit. Ifrån den tid, d. 15 Juli 4844, Engman anmälde saken hos justitieombudmannen, till dess hofrättens advokatfiskal blifvit färdig med sitt slutpåstående, äro 5 år 4 månader försvunne. Skulle hofrätten vid början af det stundande äret blifva färdig med utslaget, kommer tiden mellan angifvelsen och utslaget i första instansen att obetydligt öfverstiga 5 V, år; anföres besvär öfver detta utslag, bör, efter vanlig beräkning, frågan om de 30 daler böter vara afgjord 6 !, å 7 år efter angifvelsen. RO — De för åtskilliga våld och djerfva rymningsbrott reryktade kronoarbetskarlarne Anders Andersson