Aftonbladet – 13 november 1845, sida 3

Grannasmor tog stäfvan och klängde öfver gärdesgården, och inom en qvart hade de sjuka oxarne fått motgift, det vill säga att de hunnit bli varma igen, och darrade icke mera. Dä va då en kårjös karl dendaringen,, sade Herr-Olle, som inte tog en skilling för resan, utan begärde bara att bli ånderrättad om årdinasjonen varkade och pasjänterna kåm sig! Och oxarne kåmmov sig; 3:ne dagar sednare voro de friska igen; men med de andra oxar, som derefter sjuknade och icke fingo fullt den goda behandling som dessa, drog det något längre ut, de kommo sig dock alla småningom före, och ingen oxe dog i sommarsjukan för Pehr i Sandhem sedan den dagen, ej heller för dem af grannarne, som begagnade den af djurläkaren föreskrifna medicinen, den de allt framgent hemtade på vetrenärn), sedan de funnit att man på abeteket Läjenet tog för sig i banko, då wvetrenärn deremot höll till godo med riksgäld. Det var innerligen, hjertans roligt, kära granne, sade Elin en dag till Pehr, som hon träffade i täppan, ... jag lyckönskar jer att ha öfvervunnit den svåra sjukdomen ... det var en välsignad sak med den vetrenärn! Elin, du, sade Pehr och steg närmare intill gärdesgården; jag skall säg dig jen sak: tror du att det gått så bra, om icke ... lika godt, Elin, men det var icke det ensamt, som hjelpte ... Något mira ville det tilll ... och Pehr nickade slugt och satte munnen i krok på ett mystiskt sätt samt bet sig i läppen, såsom för att hindra sig från att säga mera i det ämnet, och Elin såg hur han runkade sitt visa hufvud mellan kålen der i täppan visst i runda fem minuter. Elin förstod nu hvarför: Ox-Jeppe gått och vankat der mellan husen med en tjärburk i hanlen och Finskan varit der med buteljerade pörnar, och hvarför Gås-Greta vandrat öfver dit ned stickor af ett träd, som åskan splittrat. Elin isste nu hvad detta mystiska något mer, hade tt betyda och hvarför Pehr log så konstigt der kållandet.