Aftonbladet – 12 november 1845, sida 3

j underkastadt samma befängda behandling och tral teradt med en följd Sömpathier, af alla slag, de ena värre och galnare än den andra. Med korslagda armar och ryggen stödd mo väggen, betraktade Erik stillatigande den lille gub en, som vankade fram och åter och ömsom spot tade, ömsom läste. När han nalkades krubban fattades den stackars Svartmahn af en häftig skak ning och bortvände ångestfullt blicken; men di gubben med våld upplyfte dess hufvud och spot tade mellan hornen, skar djuret tänderna sammar och en vild flamma sköt hastigt fram från de stora mörka ögonkloten, hvilkas hvita ring vidgade sig till nära dubbel bredd och de blodsprängds ögonvrårna svällde, såsom hade ännu en gång den fjettrade urkraften lösgjort sig och genomilat dess hela väsen ett ögonblick, derpå sjönk nosen vanmäktigt ned i gubbens hand, och med det egna uttryck af tålamod och undergifvenhet, som karakteriserar detta, genom mångårigt förtryck, genom hårdhet och misshandling underkufvade ädla och starka djur, tillslöt det ögonen och drog en djup suck, såsom tänkte det: Det är fåfängt, jag kan icke undgå dig, plågoandel Erik lutade sig ned och aftog klafven. Det gifves bjertan i verlden, som ligga mnaturens hjerta så nära, att de förnimma dess allraYstaste hviskningar. För dessa är mycket, som för undra synes mörkt och fördoldt, klart och uppenvart. De gå fram i lifvet såsom hulda försoningsandar, sände att media och mildra, varna och rärna, aflyfta bördor och läka sår, lätta, Jjusna ch förklara hvad som på jorden synes tungt och redigt. För dessa hjertan är ingenting i Guds kapelse litet, ty de ana en mening i allt, en nening den de älska och vörda. De undra icke, e fråga icke, de älska blott, och kärleken förlarar . dem allt. Erik var en af dessa aktgifande, på en gång milda och starka andar, men et började nu bli sent.