Aftonbladet – 12 november 1845, sida 2

Då ä lik godt.p ,Hemta Finskan., Greta ä den likaste. Far till vetrenärn!, hördes Eriks stadiga rös bland det andra skriket. Till Hel--singeland och inte till vetrenärn då kan jag så gerna slagta min Svartmahn sjelf! skrek Pehr i vredesmod. Sela på darute oct hemta mig hit Ox-Jeppe; sisåja, friska kolejer bara! .... häfva en hop pengar på en sådenda: en, par tri resdaler kanske, en ska välan vet hvad en gör; Ox-jeppe nöjer sig med fjarn delen .... Harmsen, men bedröfvad ännu mer, skakad Erik på hufvudet och teg. Dä kan en väl tydeligen se att detta inte ka vara annat än illakhet och utläggning, sade en a gummorna. Ah, kära mor, genmälte Pehr, vi ha ju half upp Fägghuströskeln och sett ätter, vet jag. Nå, fann j något? VAhja, visst var dar en hoper; och Pehr satt händerna tillsammans i form af en skopa. Allesamman gummorna tittade i Pelles hände och hissnade öfver den stora qvantiteten, run kade sina hufvuden och suckade. Hvadförslag? frågade Erik. MÅb, dö va lite skräp. ,Hvad för skräp, Pelle?p Jen hop sattyg och jelende! inte vet jag, svarade Pelle otåligt. Vi togo litet jord unda knutarne, östanoch vestanfrån, och lade vigde jord från kyrkogården i stället; så att den makt: ä döfvad! Dä va galant Men vi ha ju inga illaka mennesker här grannskapet, kära Pehr, invände Erik välvilligt här finnes ingen som kunde vilja jer illa? — VÅh, de kånna vara fårti mil borta och änd modstjäla, dä har jag hört fårr, sade Herr-Oll förnumstigt.