Aftonbladet – 12 november 1845, sida 1

andliga och ekonomiska förkofran, uppmärksamma på ett af-de hinder, som till väsendtlig del motverka deras goda afsigter, är följande teckning efter naturen här lemnad, hvilken af sir Hugo Löwenstjerna och hvem annan som helst kan betraktas såsom ett helt, med historien om En kammarherre i nittonde århundradetp. Det var sommaren 48 .. Gunnar sof roligt under de lummiga lönnarna, och våren hade nu, redan femte gång slingrat sina ljusröda rankor af mandeldoftande convolvler mellan vårdarne på ;S kyrkogård och på ,grafven gycklat lifvets bild,. Ån satt Gunnarmor, enkan, med sina minderåriga hjelplös och förgäten, bidande nådelöftets fullbordan, det hederliga undantaget. Men barmhertighetens sol, som sällan skred rätt högt upp i den Fischerströmska horisontens zodiak, höll sig, sedan år och dag, orubbligt qvar i kräftans tecken. Erik och hans unga hustru, den förståndiga, vackra Elin, hushållade klokt och sparsamt på sitt hemman, och trefnad och välstånd blommade upp kring dem och deras. Visst hade de rönt allehanda större och smärre motgångar, hvaraf deras lilla hushållning lidit mer och mindre mehbn; väl hade de, såsom andra landthus;hållare både der i orten och annorstädes, gjort förluster, än på åring, än på kreatur, men de hade derföre dock aldrig hängifvit sig åt misströstan och modiöshet, utan efter hvarje nytt slag rest sig upp igen ; bedit lika varmt, ja ännu varmare, och arbetat lika ifrigt, ja väl ifrigare än förut. Men nu hade den förfärliga, allhärjande sommarsjukan, brustit ut der i socknen och giort