Aftonbladet – 12 november 1845, sida 1

SS MM nn gånger bedt honom söka bot, der bot står att finna, men det är som att tala till väggen., Men väggarna ska ha öron, säga de menade Elin, och om du försöker ännu en gång, så kan det väl hända, att Pehr tar dina ord till hjertat. ADh han aktar sig väl Du kunde ju ändå försöka, du, som så väl kan lägga dina ord, sade Elin och log dervid och rodnade så vackert omkring de klara blå ögonen, att Erik ref sig litet förlägen i bufvudet, drog tröjan på och klef fermt öfver tröskeln. Utkommen på förstugubron, strök han ett par tre gånger undan håret, satte mössan på, samt mumlade någonting vid sig sjelf om jenvishet och vidskeplughet, odräjliga grannar, och mera sådant; men drog på munnen då han gick förbi fönstret och såg, Elins hufvud bakom geranieträdet. Dyster stod Pehr i Sandhem och stödde sig mot båsbalken bredvid sin sjuke dragare. Tid efter annan lade han handen på dennes bringa mot det hårdt klappande hjertat och suckade djupt. På tröskeln satt hans qvinna och torkade de rödgråtna ögonen med ylleförklädet. Åtskilliga karlar och qvinnor stodo der rundt omkring och dömde sig emellan om saken: Det är ackerat samma spetakel som Srasserade med mina får jultra förlidet år, sade en, bäst det var så doge de som fluger och ingen var go till att begripat. Ja, jag hade jen qviza, — den rygguga, j mins väl? — sade en annan; hon stalp i gata härförliden, och blef på öjnablicket så stor som jen tolfqvarters oxe. Men jag skickade prumt ätter Ox-Jeppe, som tog hål. i ryggen påna och på