Aftonbladet – 12 november 1845, sida 1

stort nederlag bland allmogens boskap. Bönderna som der i orten nästan mangrannt voro arrenda torer på hemman, hvilka lydde under de störr berregodsen, och som sålunda först nödgades berg. husbondens gröda, innan de egde rätt att berg sin egen, fingo denna nästan helt och hållet bort skämd, under den våta fjolsommaren. Säden grodde ute på tegarna, och hvad af höet, som icke rak af flöt bort, infördes unket och förskämdt. Ef ter en sådan vinterkost voro kreaturen mycke försvagade; kom så vårarbetet till och ännu me utmattade dem, hvarföre de hade föga krafte: att motstå sjukdomen. Junihettan var stark; än här och än der i gårdarna ledde man hem från sommarbetet, eller spände man från harfven ett insjuknadt kreatur en mMmjölk-ko eller dragare; och än den ene bondaren, än den andre kallades från åkern hem ati slipa knifven. Men värst af alla var dock Pehrs i Sandhem ladugård hemsökt af den olyckliga farsoten. Förra sommaren hade han mistat flera stora kreatur varibland isynnerhet skackelfallen mycket gåt! honom till sinnes, emedan de utgjordes af tvenne uppfostringar, blackuga och finbenuga som hjortar, och hvilka han sjelf kört in, — dock icke förr än de hunnit tredje åretv; på vintertale nade ock åtskilliga småkreatur kreperaty. Kära du, Erik, gå vackert öfver till grannas och tala vid Pehr par ord, bad Elin en dag sir nan; de säga att han på morgonen fört in de jerde sjuka kreanturet. Det är så inte värdt, käraste Elin, det vet dt väl) svarade Erik. Grann-Pehr har sitt hufvuc för sig, och hans qvinna likaså. Jag har väl femt