Aftonbladet – 10 november 1845, sida 2

bor och vill blott med ett qvickhufvud vid runnen säga. att brunssällskapet bestod af: marnelade med grädde och någrafigamla bitter biscuier ofvanpå. Detta gäller den del af brunnssällskapet, som amlades i salongen till konversation och dans. Ven det fanns en del af detta sällskap, som låg jettrad på plågornas läger. Mot deras enformiga, ivalfulla tillvaro må vi vända vår deltagande olick. Mitt hittillsvarande lif har till största del förlutit bland glada barn och gröna lunder. Lekande och drömmande har jag vandrat min bana ramåt. Väl icke utan sorger, men de hafva ulla haft sin rot i passionernas mer eller mindre förhärjande stormar. Menniskans bittraste lidanden har jag lärt känna — berättelsevis. Här såg jag dem — ansigte mot ansigte. Jag hade ej ens kunnat tänka mig så förfärliga plågor, förr än jag fick se deras offer. — Jag känner lifligt. Min glädje är yrande och min sorg är djup. I ållt medlidande ligger en kärlek förborgad, och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig älska... Midt under glädjens jubel var min tanke, sorgsen och deltagande, fast vanmäktig — hos de lidande. Mången gång var min glädje förbi vid den bittra erinran, att jag intet förmådde till lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af lifvets på en gång dyrbaraste och minst värderade gålfva — helsan; — de, hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig i Söderköping, så frågar jag ännu i det böljande hvimmel af nöjen och förströelser der jag nu lefver. — Det är ett af dessa hvarföre? hvarpå man förgäfves söker förklaring; ett af dessa hvarföre, på hvilket: derföre följer, först på den andra stranden, i det landet, der ingen sjukdom, ingen plåga finnes. i : Men Kvarföre ger jag offentlighet åt lidanden i det tysta? — Ingen blir deraf varnad, ingen deraf väckt) . Blifver väl något väldanadt sinne rördt af sådan lidandets höjd, så försvinner snar denna rörelse af bättre känslor bland små be kymmer och bland dagens flärd. Gör den de ej — så — finnes väl någon ödsligare känsla är den af vanmäktigt medlidande? Den som ståt