Aftonbladet – 8 november 1845, sida 3

(Insändt.) En fattig tulltjensteman, som nära nog har sitt enda framtida hopp fästadt på den pension, som han kommer att få när han icke orkar att tjena längre, undertrycker icke sin djupa bedröfyelse öfver den ställning, i hvilken tullstatens pensionsinrättning befinner sig, då, år för år, tillgångarne för de pensionsberättigade synas blifva allt mer och mer medtagne, och i synnerhet för enkor och barn mindre lofvande. — Med den redbare och aktade man, som för närvarande står ispetsen för styrelsen af nämnde inrättning, kan icke gerna något tvifvel uppstå om förvaltningen af pensionsverkets kassa, ty efter all anledning vårdas den som sig bör; men då årets inkomster uti afgifterna för löner och pensioner, de hufvudsakligaste, eller, rättare sögdt, de enda som borde vara för ändamålet att beräkna, uppgå, såsom nu för år 1844, endast till 41,302 rdr 46 sk. 7 rst., och utgifterne deremot, uti blotta pensioner, bestiga sig till 24,749 rdr 40 sk., och — på det hela — med tillfällighets-intraderna för sig, en brist i kassans inkomster, mot dess utgifter, uppkommit med 1987 rdr 10 sk., ett deficit, uti de förre mot de sednare, så mycket vådligare, som det årligen är i tilltagande; så tyckes det som tiden skulle vara inne för delägarnes hörande i ämnet, till utrönande af deras rätt behöfliga Ja eller Nej om lämpligheten af den hittills följda pensioneringen, och om icke inrättningens säkerhet och förkofran, hvarpå så mångens väl beror, påkallade, ju förr dess häldre, ett annat och ändamälsenligare reglemente än det nu gällande? Delägare.