höjt skölden och sträkt lånsen till anfall. I länge storthingen emot den förra regeringens sä skilta försök att sträcka de kungliga prerogat verna väl långt, satte ett klokt och värdigt mo stånd, kunde de göra sig säker räkning på nati nens odelade sympathier; men nu, då nationa församlingen synes hafva allt sitt på det torr och under en statsform, der konungamakten sn rare löper fara att undertryckas, än folkmakte samt på en tid då i alla fall regeringen minst alla tänker på att göra den något förnära, a den nu rustar sig till anfall och attackerar, de kan folket, som i sin representation vill se e uppenbarelse af sina renaste och bästa tanka icke finna sig. Derföre ser man också nu de besynnerligheten, att den mot statsrådet Vogt ar ställda riksrättsaktion i allmänhet icke anses så som ett af nödvändigheten aftvunget medel, a bevara några af nationalrepresentationens vigtig: ste rättigheter emot den exekutiva maktens ir kräktningsförsök, utan snarare såsom en onödi och för vida drifven stränghet emot en af de mes ansedde ledamöterne af Konungens råd. Statsrå det Vogts värde såsom medborgare och embet: man är för stort, för att man borde hafva utsa! sig för att se honom aflägsnad från den vigtig plats, han bekläder, derigenom att han gjorde till syndabock, der det endast och allenast ä fråga om en grundlagstolkning, hvarom samtelig statsråden voro ense, och för hvilken de sålede borde dela lika ansvar, så vida här annars kun de vara anledning att utkräfva ett ansvar, hvilke; fråga säkerligen de fleste jurister komma att be svara med nej. Statsmannens osäkra ställnin; skulle nära på blifva outhärdelig, om han skull kunna straffas för det han, vid en å embetet vägnar företagen tolkning af en tvetydig lagbe stämmelse, hade kommit till ett på goda grun der stödt, men emot en obetydlig och tillfällig pluralitets i Odelsthinget mening stridande, re: sultat. Om något annat resultat af denna riksrättsaktion, än antingen frikännande eller embe. tets förlust, kan, efter våra lagar, icke blifva fråga. Oaktadt jag ansett nödvändigt, att något dröja vid det sednaste Storthingets skuggsidor, på de! att den mindre fördelaktiga plats, det onekligen intager i opinionen, icke skulle sakna sin förklaringsgrund, är jag dock långt ifrån att vilja påstå, att dess verksamhet varit utan goda frukter. De många och vigtiga ärenden, som varit föremål för dess förhandlingar, det nit och den sorgfällighet, hvarmed de blifvit behandlade, och de flere duglisa män och bepröfvade ledare af Storthingsarbetena, :som dock äfven nu haft plats på storthingsbänkarna, dessa samverkande omständigheter hafva frambragt resultater, genom hvilka våra rättsförhållanden i flera hänseenden blifvit förbättrade. Ty fastän öfvervigten af de förut klandrade tendenser, genom en deraf framkallad vägran af kunglig sanktion, beröfvat landet frukterna af den arbetskraft, hvilken, så väl utanför som i Storthinget, blifvit använde på några vigtiga lagstiftningsämnen, t. ex. skjutsoch vägväsendet, kunna vi dock glädja oss öfver, att många andra serdeles vigtiga lagarbeten kommit till stånd. Således äro nya och fullständiga lagar om fattigvården, så väl på landet som i städerna, utkomna. Likaledes hafva vi erhållit en fullständig lag om brandförsäkringsväsendet, hvarigenom bland annat den vigtiga förändringen är införd, att hädanefter tvånget att låta brandförsäkra sin egendom försvinner, så väl för stad som för land — en grundsats, från hvilken man äfven utgått i det förra Storthingets beslut rörande detta ämne, men som då hade till följd, att kunglig sanktion värades. Vidare hafva utkommit lag om byggnadsväsendet i städerna, lag om tullväsendet, så väl i allmänhet, som specielt för Finnmarken, ag om jagten, såvidt den angår utrotandet af vilddjur och fredandet af villebråd, samt lag om ränvinsbränningen och bränvins försäljning och uminutering, tvenne lagarbeten, som, i samveran och förening med nykterhetsföreningarnes niiska sträfvanden, såsom man hoppas, skola bilIraga till denna farliga industrigrens betydliga nskränkande och superiets deraf följande aftaande, utan att gå till den ytterlighet, som 41842 rs Storthing,; hvilket, som bekant är, beslöt att ll bränvinsbränning här i landet efter 40 års örlopp skulle vara afskaffad och förbuden, hvilet radikala beslut också den gången hindrade gens sanktion. Ehuru mindre i och för sig sjelf, må likväl, i aseende till dess betydelsefulla historia, här äfen anföras lagen om förändrade föreskrifter för e vid jordegendomars klyfning och skattläggning rekommande förrättningar, detta gamla tvistople mellan regeringen och nationalförsamlingen da från Storthinget 1833, då ett lagbeslut an-! iende detta föremål fattades, men icke erhöll! k nktiog, ett missöde, som äfven träffade förra)! orthingets beslut i samma sak, hvaremot på dnaste Storthing en Kongl. proposition om sa2 framställdes för att tillfredsställa pluralitetens iga önskan om förändringar uti nyssnämnde dellse, lagstiftningen. På Storthingen 4836 och 4839!ve de nemligen lagförslag blifvit framställda rö-!an bi