Aftonbladet – 6 november 1845, sida 3

I — Jag tillbragte der en månad och erhöll hvarje dag genom hertigen af Foscolo underrättelse om våra truppers marsch, som fördröjdes genom den hemlighet de måste iakttaga. Om de anländt före hataljen vid Mazara, skulle mycket blod blifvit sparadt; men de kommo ej till Palermos portar förrän samma dag på aftonen. Jag befann mig då här dold för allas ögon, i skötet af min kungliga residensstad, under murarna af mitt palats, irrande omkring min graf... Men jag ångrar ej denna sorgliga tid, ty förblandad med mitt folk hade jag den tillfredsställelsen, att på samma gång höra det hat de hyste till tyrannen och den vördnad de visade mitt minne. Men det blef min lott att erfara en ännu större sällhet. Jag fann ibland hopen en man, som genom sitt mod. sin trofasthet och bögt uppdrifna hederskänsla är mera värdig thronen än jag. Och denne man är min son! — OQO! hvilken bimmelsk glädje att återfinna en far, utropade Giovano, för hvilken denna lycka öfvervägde all annan. I :samma ögonblick hördes ett glädjerop öfver hela staden och på slottstornet svajade en ny fana, på hvilken, då den utbreddes af vinden, man varseblef den röda rosen. Då helsade alla de församlade med enhälliga bifallsrop den, som på detta sätt återvunnit sitt konungarike. Sedan detta första utbrott af den allmänna glädjen något lagt sig, fordrade folket med höga rop hertigens af Arcos bestraffning. — Hans dom blifver densamma, han sjelf fällt öfver högförrädare, sade presidenten, afrättningen skall ske om en timma.