till erkebiskopen, endast elt underverk har räd: dat mig. Hopen trängdes kring monarken, som beredde sig att aflägga sin berättelse; allas ögon voro fästade på honom. På ett litet afstånd derifrån, under en grupp af cypressträd, stod hertigen af Arcos, hvars blyfärgade och ibåliga ansigte oredigt afspeglade sig emot de mörka löfven. Endast en dödlig blekhet utvisade att han led; ty med fast och orörig hållning betraktade han sina besegrare och afhörde med köld de ord, hvarmed Andreas tilltalade församlingen. Den gamle monarken började sålunda: — Tvenne gånger har jag varit på grafvens brädd och tvenne gånger har Försynens hand dragit mig derifrån: den har räddat mig både från skeppsbrottet och den förgiftade drycken. Undsluppen den första faran i det ögonblick den försåtliga slupen sjönk, upptogs jag uti en fiskarekoja. Dit sände den nu här närvarande hertigen af Arcos, hvilken måste beqväma sig att afhöra min berättelse, sin läkare för att förgifva mig, sedan hans försök att dränka mig misslyckats. Försynen ville att mina trogna tjenare upptäckte komplolten, de satte en annan dryck i stället för den läkaren tillagat, och för att hindra nya mordplaner, utgåfvo de mig för död. Läkaren framförde till sin herre denna underrättelse, hvilken tillställde en kunglig begrafning efter vicekonungen af Sicilien. Jag tillfrisknade ändtligen efter flera månaders sjukdom. Jag hade då lärt att känna hertigen af Arcos, på hvilken jag mycket misstagit mig; men först vid dödens portar lär man sig känna sanningen. Jag insåg att