Aftonbladet – 6 november 1845, sida 2

ådror, er starka och af alla ädla känslor mäktiga själ harmonierade med er börd, er medfödda värdighet var orsaken att ni sträfvade efter högsta makten, såsom den sfer er med rätta tillkommer. Erkebiskopen bad konungen underrätta dem, genom hvilket underverk han undgått döden. Just i samma ögonblick och innan vicekonungen fick tid att svara, hördes ett doft buller från stadssidan, som hvarje ögonblick tilltog. Man hörde rasslandet af vapen och det buller och de häftiga rop som åtfölja folkrörelser. En person genomträngde hastigt hopen och skyndade till hertigen af Arcos. Det var befälbafvaren för vakten. — Ers höghet, sade han till hertigen, alt är förloradt. Fruktansvärda truppmassor, bärande konung Andreas färger, hafva oförmodadt visat sig, än öfverstigande vallarna, än utkommande från klostren och ur fiskarbåtar, de synas likasom vexa upp ur jorden... Uti ett ögonblick hafva deras afdelningar, anfallande på en gång alla punkter, intagit de vigtigaste poster, öfverrumplat vakterna och äro nu på väg till palatset. Edra soldater, öfverraskade af detta förskräckliga anfall, hafva, jag iruktar att uttala det, öfverallt nedlagt vapen. — Det är förbi, sade hertigen för sig sjelf; för mig återstår endast — hellvetet. På en vink af presidenten, afväpnades ban af vakten, som ställde sig på ömse sidor om bonom. På allas blickar läste vicekonungen den önskan, att få veta hemligheten af dessa underbara händelser.. SN oo Som? mb sagt, min far, sade vicekonungen