Aftonbladet – 5 november 1845, sida 3

I vis bibehaller och fortpiantar sig det vidunderliga från Islägte till slägte. Det är icke möjligt att för närvarande säga i hvilken form det otroliga kan i stundande århundraden Ikomma att framställa sig för den lättrogna hopen; men man kan förutse med visshet, att sanningsforIskaren skall då, som nu, få fördomar att bekämpa och föranledas att granska sin tids förslagsmeningar, likasom Flourens nu att granska frenologien. Flourers afhandling förtjenar läsas af hvar och en, som önskar att skyndsamt kunna uppfatta Galls åsigter; men i synnerhet om man vill vinna förmåga att reducera dem till hvad de till största deien äro, nemligen toma ord. Gall har grundat sin lära på 3 förslagsmeningar: 4) själsanlagens lokalisation i olika delar af hjernan; 2) möjligheten att bestämma dessa anlags antal och plats; 3) antagandet att hufvudskålens form och storlek bero på hjernans form och storlek. Tlourens bestrider dem alla tre, med bestämdhet, klarhet och samvetsgrannhet. Hjernan, säger han, skulle vara själens organ. Men detta själens organ: är det bela hjernan sammantagen ? Så trodde Gall, och på hans ord Spurzheim — och alla följande frenologer trodde det på Spurzheims ord. Sä förhåller det sig imedlertid icke. Borttager man den så kallade lilla hjernan på ett lefvande djur, så mister djuret blott förmågan att kunna I gå; borttsger man cen annan dcel deraf, så förlorar I det synförmågan; endast i det fallet att den tredje I delen — ryggmärgsförlängningen — borttages, mister det förmågan att andas och med detsamma lifvet. Ingen af dessa den lilla hjernans deiar utgör således organ för meddelandet; endast den stora hjernan är denna organ; beröfvar man ett lefvande djur den, eller halfgloberna deri, så förlorar det medvetandet; men också detta allenast. Hjernan i sin helhet (encepbalum) är följaktligen en mångfaldig organ: när frenologerna fördela de intellektuella och moraliska anlagen på hela hjernan, misstaga de sig alltså. Frågan om förståndets plats har sålunda ändrat sig märkligen sedan Galls tid, och för den erfarenhet, som man i sednare tider vunnit i denna dunkla del af fysiologien, har man hufvudsakligen att tacka Flourens. Men hvad förtroende kan man väl nu mera hysa för den vilkorliga indelning af bjernan, som Gall! uppställde, när han antog att hela hjernmassan var själens organ? Hvem har uppgifvit siffran 27, såsom uttryckande det antal olika anlag, hvilka skulle träda i stället för själen i dess helhet? Hyem har gifvit dem plats på hjernmassans yta? Det är Gall. Hvem är det, som påstått, att de särskilda delarne af denna mångfaldiga hjerna utpreglade sig på hufvudskålens utsida, genom deras intryck på dennas insida? Åter Gall. Men Gall har icke bevisat sina påståenden, och anatomien rättfärdigar dem icke. Gall var en skarpsynt observator; men han begagnade ej sin skarpsynthet för att söka bevis för sitt system, utan för attaf framställda personers fysionomier eller samtal gissa sig till hvad han föregaf sig upptäcka på deras hufvuden. Han yttrar sig sjelf derom temligen oförbehållsamt. I sällskapslifvet, säger han, begagnar jag mig af flera sätt att lära känna menniskors anlag och böjelser. Jag inleder ett samtal öfver olikartade ämnen. Vid sådana tillfällen lemnar den talande vanligen derhän allt sådant, som står i litet eller intet sammanhsng med hans anlag och tycken; men rörer frågan något favoritämne, så tager den samtalande genast liflig del deri. Vill man lära känna en persons karakter, utan att äfventyra misstag, i synnerhet om forskningen är anad och den som utsättes derför är på sin vakt; så låte man honom prata om sin barndom och ungdom: om sina barnsligheter, sina streck i skolan, sitt förhållande till föräldrar, syskon, kamrater: om hvad som var föremål för hans täflan o. s. v. Forskar man efter hans barndomslekar, så anser han sällan nödigt att dölja något; det faller honom icke in att han har att göra med någon, som ganska väl vet att karakterens grundform blir oförändrad och att det endast är föremålen för tycket, som omvexla med åten. När jag tillika märker hvad han värderar och föraktar, i fall hans böjelser yttra sig i handling, eller när jag läser hans skrifter, om han är författare — då står hela menniskan afslöjad framför mig, — — Galis lära har efter Flourens anmärkning gjort ycka på samma sätt som Lavaters: menniskorna sösa gerna efter yttre tecken, för att från dem kunna luta till hemliga tankar och dolda böjelser. Det gör Dgenting att man blir gäckad; efter Lavater kom sall, och efter Gall kommmer nog någon annan. Men återstär väl då för Gall ej annat, af allt hvad lan trott sig upptäcka, än det högst obetydliga, som lourens tillåtit honom få behålla, nemligen några natomiska arbeten öfver hjernans byggnad? Jo, och en af hans satser förtjenade närmare att grankas, oaktadt Flourens just emot den uppställer sin xperimenta!a och metafysiska bevisnings hela kraft. Jenna sats är Galls 4:a: aut olika anlag och böjeler hos själen motsvaras al serskilda organer hos roppen. Jagets enhet är en sanning, som sjelfmedvetandet dagalägger tillräckligt, utan serskilda bevis. Jen å själen verkligen är begåfvad med olika anlag, utan tt derföre upphöra att vara en och odelbar, är det värt att inse hvad som skulle kunna hindra det anagandet, att hvart och ett af dessa anlag utöfva sin ttre verkan på en serskild del af bjernan. Utgör jernan, efter hvad man allmänt antager, själens närnaste verktyg, så måste själen tydligen utöfva en erkan i rymden. Men att rymden kan delas, utör en af dess egenskaper, såsom rymd. Hvad hinrar då att själen, på dessa serskilda i rymden utiredda delar, öfvar en serskild verkan, när den mines, när den jemför, när den beundrar m. m.? När själen ser, hör, smakar, så begagnar den sig f sinnesverktyg, som ligga vidt skilda från hvaran-ra; men icke kan man derföre säga, att själen är jalf delad. Detta sätt att betrakta själens verksamhet såsom ned det yttre förmedlad genom en mångfald af mariella verktyg, afpassade efter olika ändamål, beräftas dessutom af facta, som dagligen förekomma. arn ärfva ofta efter sina föräldrar deras anlag och öjelser, lika mycket som deras anietsdrag och kroppsällning. Själsanlagen utvecklas genom öfning och ana, lika mycket som lemmarnes och sinnesverkgens förmåga. Likheten går till anh mag dorhän