Aftonbladet – 5 november 1845, sida 2

mensamma förtryckare. På ena sidan gällde det upplysningen och framstegen inom Kyrka och Stat, på den andra stod fanatismen och skriade med frenetiskt raseri att den som icke ville tro och lyda hvad som skrifvet står: den som djerfves pröfva, med sitt usla irrande förnuft, hvad som stiger vidt öfver allt förnuft: den som hädiskt lägger sin hand på Herrans rätt och Guds Ståthållares rätt, hvilken här utgöres af landets furste, och herres: den är en förbannad och fördömd, en syndare, en förkastad, som bör lida straff, till dess han sig ångrar och omvänder. Endast genom dessa angrepp låter det förklara sig huru harmen nu kunnat, mer än förut, blifva så allmän och häftig. Dertill äro ensamt de skulden, hvilka under sin förblindelse tro sig kallade att i Preussen stifta ett nytt Gudsrike och sådant genom folkets återförande till gammal tro och enfald,. Jag har redan skrifvit åtskilliga gånger härom i mina föregående bref och kan här inskränka mig till en efterskörd af hvad som tilldragit sig i de sistförflutna månaderna. Den kyrkliga fanatismens hufvudorgan utgöres, som bekant är, af Die evangelische Kirchenzeitung, i hvars spalter det ägta byckleriets anförare bilda chorus, brytande stafven och ropande ve, ve! öfver allt som tyder på upplysning och följaktligen — enligt sektens påstående — på synd. Med hycklande fjesk göras i detta fanatiska blad formliga angifvelser emot hvar och en, som vågar hysa andra tankar än sekten; der fällas domslut öfver litteratur, konst och vetenskap, så väl som öfver personer och talanger, alltid ur den låtsadt gudliga synpunkten af varning emot syndighet och osedlighet, samt företrädesvis öfver vetenskapsmän, journalister och poeter; hvarvid det tyska nationalsnillets beroer Lessing, Schiller, Goethe, Wieland, Alexander von Humbold, visst icke äro de skonsammast behandlade. Die evangelische Kirchenzeitung, redigerad af professor Hengstenberg — en man om hvars vandel man har mångahanda föga berömligt ati omförmäla — synes genom allt detta kunna betraktas som obskurantismens medelpunkt. Många herrar ibland konungens omgifning stå i förbindelse med denne Hengstenberg; han sjelf uppvaktar ofta hos höga personer; helt nyligen har man befordrat honom till examinator för unga teologer; det är sålunda ej utan skäl, som man ansett bonom och hans blad såsom representant af hela partiets förehafvanden; och när nu ministerens förbud utkommo emot Ljusets vänner, Folkets vänner,, borgrarnes församlingar och öfver bufvud emot hvarje förening af någon vigt, så steg den allmänna harmen för högt, för att icke söka sig luft. Msn uppsatte protester mot obskuranterna, mot dessa, som söka tillintetgöra trosfriheten och den religiösa öfvertygelsens sjelfständighet, protestantismens egentliga kärna, den våra fäder eröfrat med sitt blod; man protesterade mot samvetstvånget och mot ett parti, som, fastän ringa till antal och blottadt på alla sympatier, icke dess mindre lyckats upphäfva sig till hela nationens förtryckare och för hvars organ man utmärkte Die evangelische Kirchenzeitung,. Exemplet fann efterföljd öfverallt, och från Berlin härstammade två sådana protester. Den första, utgången från anhängarne och vännerna af samfundet Ljusets vänner,, i sistl. Juli, var starkt och häftigt nog, för att bland folket; väcka stor jäsning: :Försedd med många hundra underskrifter, aftrycktes den i härvarande tidningar, och insamlandet af flera underskrifter fortfor med vexande skyndsamhet, då en kunglig kabinettsorder från Rhen oförmodadt inställde detsamma, upphäfde alla föreningar af Ljusets vänner, och förbjöd samfundets ordförande, prestmannen Uhlich, alla resor. Nu följde en ny protest al den 15 Augusti mot Den evangeliska Kyrkotidningen, och dess partis upptåg inom samhället, och bland de 26 namn, hvarmed denna protest var undertecknad, såg man minga bland våra förnämste andligas, två biskopars och flera bland statens högste embetsmäns. Den var affattad i mera skonsam anda, och vände sig, till någon del, äfven mot Ljusvännerna,; men dess verkan var ofantlig, i synnerhet genom de namn, som befunnos under densamma. Främst ibland dessa stod en biskop Eylert, framlidne konungens förtrogne och biktfader, och samtidigt härmed fattade Berlins magistrat det dristiga beslutet att hos konungen göra föreställning angående förvirringen inom kyrkan, angående fanatismen hos en del af presterskapet — hvilken går ända derhän, att den vägrar frånskilda makar att inträda i annat ägtenskap — och angående Evangeliska Kyrkotidningen,, samt anhålla att konungen måtte anordna en kyrkoreform med Församlingarnes biträde och iuföra Presbyterialsystemets kyrkoordning, hvarom förhoppningar blifvit gifna. Konungens fordrade att magistraten skulle uppvakta hanaAmn I NrAnPAses AR ARh AJAlf RAR AL