Aftonbladet – 5 november 1845, sida 1

hvaraf, vid skenet af en uti hvalfvet upphängd bronslampa, det hvita korset och beklädnaden af svart sammet, som utvisade kistans form, kunde skönjas. Giovano nedsteg med hopknäppta händer. Maria, omgifven af vakt, stod på något afstånd. Regenten stödde sig, blek och orörlig, emot ett cypressträd; på kyrkogården herrskade en fullkomlig tystnad, under de högtidliga ögonblick, som den unge prinsen tillbragte i grafven. Hertigen af Arcos blef genom befälhafvarens för vakten hastiga ankomst störd i sina betraktelser. — Ers höghet, sade denne till regenten, sedan några timmar herrskar en dof jäsning i staden. Genom till slottet anländ säker underrättelse, har man fått veta, att en mängd okändt folk förliden natt inkommit genom vestra stadsporten, och sedan blifvit emottaget och gömdt uti klostren. — Hvad angår det mig! svarade regenten, som knappast hört hvad han sagt. — Ers höghet har inga befallningar att utdela? — Nej. — Men i händelse af ett oförmodadt anfall? Regenten rynkade sina tjocka ögonbryn, som hade en serdeles makt att injaga rädsja. — Är inte armeen mig tillgifven? sade han. — I lif och död. — Det är nog ... gå! Nu steg Giovano uppför trappan, som ledde till grafven. Hans anlete lyste af en öfvernaturlig glans, men uttrycket deraf var på en gång så allvarsamt och högtidligt, att det var omöjligt att afgöra, huruvida denna glans härledde sig från glädje och hopp eller från den tröst, som religionen skänker.