Aftonbladet – 5 november 1845, sida 1

—-S—S Ä ——— eo genten gaf tecken åt vakten att nalkas, och befallde den bevaka fångarne och hålla dem på afstånd, tilldess ledamöterne af stora rådet, för hvilka de skulle framhafvas, hunnit ankomma. Då de skulle bortföras, ihågkom Giovano, som, för att samla sina tankar, lade handen på pannan, den gamle tiggarens vid deras skiljsmessa yttrade önskan. I stöd af den gamles hemlighesfulla dristighet och helgden af den sak, hvarom han ärnade anhålla, vände ban sig till regenten och sade med en ton, som alldeles icke var bönfallande: — Håll, tillåt mig att, innan jag lemnar detta ställe, nedstiga uti denna graf, visande med handen på en vid ena sidan af monumentet varande port af brons. En rysning öfverfor hertigen af Arcos. Konung Andreas son, lutande sig öfver sin fars stoft, inträngande uti grafvens hemligheter! ... Vid denna tanke stelnade blodet uti hans ådror, hans kände sig nära att duka under för detta förfärliga prof, kallsvett betäckte hans ansigte. Utan att svara, betraktade han prinsen med stirrande och spöklik blick. Giovano, som genom det intryck, denna begäran utöfvade på tyrannen, insåg sanningen af sin gamle rådgifvares ord, återtog, i det han med en befallande åtbörd utsträckte handen emot grafven: — Jag anhåller derom i dens namn, som hvilar i denna graf. Regenten befallde med knappt hörbara ord dödgräfvaren, att öppna ingången till grafven. Den gamle Jacobo, med vördnad vidrörande denna heliga port, uppläste den med tårfulla ögon och visade prinsen en mörk trappa, vid slutet