Aftonbladet – 3 november 1845, sida 2

VV V KV KW KK rr omgilven al kärlekens hela förnöjelse, som ni då med fulla drag skulle njuta, vore det för er ganska lätt, ganska naturligt att glömma allt annat. — Ja, det är sannut. — Ni tillstår det. Är det derigenom att ni låter mig skåda den tjusande taflan af er framtida sällhet, som ni tror er uppväcka milt medlidande? Akta er... ni uppväcker i stället mit! hat. — Nå väl; medlidande kan äfven blanda sig med sjel va hatet: hat medlidande med mig. En grym glädje målade sig i regentens drag då han inom sig tänkte: — Hon är nu i samma bönfallande ställning inför mig, hvari jag förut varit inför henne. — Nåd! ropade den olyckliga med ett anskr af smärta. — Tyst! — I himlens namn! — Tårar i edra ögon, prinsessa, sade regenten, som med glädje upprepade samma ord hon förut nyttjat; tårar, det är antingen för mycke eller för litet för den som har mod. — På mina knän anropar jag er. — Ni på knä, Donna Maria; det enda ni der på vinner är en dammfläck. — Ah, det går för långt! utbräst Giovano, : det han fattade prinsessans arm och med häftig. bet upplyfte henne. Förr lida alla straff, än at se detta himmelska väsende ohelgas af denn: helfvetets tjenstande. : o— Nå väl, sade hertigen af Arcos; varen be redde, ty timman nalkas. Giovano svarade: — En stark själ är alltid beredd.