Aftonbladet – 3 november 1845, sida 1

taga dem alla förhoppningar och i synnerhet på det att man icke vid mitt uppstigande på thronen skulle tro mig vara fri, och af politiska skäl lägga band på mitt val af gemål, hvarvid jag, en gång i besittning af makten, önskade vara fullkomligt fri. — Olyckliga öde! utropade prinsen. I går skulle denna upptäckt hafva gjort mig outsägligt lycklig, i dag tjenar den endast att fördubbla min förtviflan; i går, då jag, ägare af handlingar, som bevisade mina rättigheter, blott behöfde säga ett ord för att vinna kronan och Maria, trodde Jag henne fästad vid en annan. 1 dag får jag såsom fånge, och urstånd alt göra mina rättigheter gällande, veta att Maria är fri, då jag icke har längre tid att lefva, än som åtgår till att blifva dömd och afrättad. . . — Hvad gör det att ögonblicken äro få, om de innehålla ett helt lifs sällhet och om jag får använda dem att säga dig.... Blek af raseri och med ögonen brinnande uti sina djupa hålor, ställde sig. regenten framför prinsessan, i det han utropade: — Nej Maria, du skall ej uttala detta ord, jag har redan hört för mycket. — Ah bödeln... redan här, sade hon, i det ett rop af smärta undföll henne. — Ni kan nämna mig med detta namn, Donna Maria, ty det är ni soöni gjort mig dertill. — Vi begära ingenting annat af er, afbröt Giovano, än det man fordrar af hvarje skicklig skarprättare, nemligen att få lida Så litet som möjligt. Hertigen af Arcos darrade, bortvände hufvudet och sade för sig sjelf: .