Aftonbladet – 3 november 1845, sida 1

— Förbannelse öfver honom! hviskade regen ten, dold i skuggan. — Maria, jag älskade dig, och då man älskar är allting lätt. Dessa enkla ord i kärlekens ord: bok: Man känner sig ej mera sjelf, visar at man är i ständ till den mest sublima sjelfupp: offring. -Man går ännu längre, man blir brottslig mumlade regenten. — Man trotsar landsflykt, fängelse och döden. Man trotsar sjelfva afgrunden, tillade reenten. -— Maria, tillade den unge prinsen, min önskan var att se dig lycklig och i besittning af nöghet och makt. Hade jag sjelf uppstigit tillden höga rang, som tillhör mig, hade jag ej kunnat upphöja dig jemte mig på thronen..-. ty prinsessa, ni är ju gift. — Gift, upprepade prinsessan. O, Giovano! huru litet känner ni det ädla blod, som flyter i mina ådror. Aldrig har någon qvinnas svaghet fördunklat den urgamla familjen Colonnas uti olla åldrar obefläckade glans. Ni känner ej den ;mtåliga hederskänsla, som sjelfva den allsmäktises hand inpräglat i mitt bjerta. Om jag. vore silt, skulle jag vara alltför stolt, för att hvarken senom blickar, röst eller miner någonsin gifva en carl den ringaste förhoppning. — Allsmäktige Gud! utropade Giovano med örtviflan, ni är fri och det är här och i ett sålant ögonblick jag erhåller kunskap derom. , — Vid min afresa från Spanien, då jag åtföljd uf en hop unga riddare inlät mig uti ett så äfventyrligt företag, föreställde jag dem den gamle refven af Colonna såsom min gemål, för att be