Aftonbladet – 1 november 1845, sida 3

syntes lugnt och undergifvet hans vilja, hade han likväl, då ham passerade vissa gator, trott sig förmärka låga hviskningar och ett ovanligt utseende af tankfullhet hos invånarne, hvilkas blickar och åtbörder tycktes innebära någonting hemlighetsfullt. De flesta gator voro tomma, med undantag af några fattiga uslingar, som lågo utsträckta i solskenet och sögo saften ur citroner, med denna lyckliga liknöjdhet, så olik de rikes konstlade behof. Vid inträdet på kyrkogården blef hertigen af Arcos ännu dystrare vid åsynen af Giovano och Maria. Han skulle nu genom att se dem tillsammans komma i tillfälle att erfara huruvida de verkligen älskade hvarandra, om kärleken, midt under de sednare dagarnes förskräckliga uppträden, haft tid att bana sig väg till deras hjertan. ... Den olycklige var likväl redan derom förvissad. Ett nytt qval, ännu mera sönderslitande än alla de öfrige, svartsjukan, som med tusende dolkstyng genomborrade hans hjerta, hade redan underrättat honom derom och låtit honom ana, att för honom ej var något mera att hoppas. Hvarföre uppsökte han då de tvenne älskande? För att lida sitt straff, .... måhända, men äfven för att afkunna deras. Regenten ställde machinmessigt sina steg till vice konungens graf, mot hvilken Giovano fortfor att luta sig. Prinsessan, hvilken kom ifrån en annan sida, begaf sig dit på samma gång som regenten... Hon var svartklädd, och på hennes ljufva och intagande anletsdrag hade lidandet redan utbredt sin blekhet; lätt som en skugga vidrörde hon under sin gång cypressernes mörka blad. Hertigen af Arcos, som blef henne varse oå långt håll och ville afhöra hennes samtal med Tiovanio, saktade sin gång och fördjupade sig i kuggan af en liten lund, som stötte till grafvården. (Forts. följer.) — En öfversättare af Paul de Kocks skrifter ar i Boston blifvit af Grand Jury ställd under anagelse, emedan nämnde skrifter derstädes anses som örnärmande mot allmänna sedligheten.