Aftonbladet – 1 november 1845, sida 1

EO TREA SE — OO ORO ARR ÄRR RN nn ITALIENS POLITISKA STÄLLNING. En korrespondent till Kölnische Zeitung, meda delar följande skildring af de sista tilldragelserna i Kyrkostaten, som lemna rika ämnen till politiska betraktelser: De sedan mera än två årtionden alltid återkommande omstörtningsförsöken, i hvilka öfverallt män af rang och bildning finnas inblandade, bafva sin grund vida djupare än hvad de officiella och halfofficiella berättelserna medgifva. Äfven de patriarkaliska styrelseformer, som man ännu finner här och der i Halien, stå icke i öfverensstämmelse med tidens behof och fordringar. Undervisningen är nästan öfverallt försummad, rättvisans skipande högst bristfällig och utan tryggande garantier för person och egendom. För att befordra återgången i statsskicket och vetenskapen hafva hemliga samfund bildat sig bredvid de offentliga, under det att å andra sidan det icke fattas sådana, som predika carbonarism och den mest krassa politiska fanatism. Sådana skarpa motsatser, mellan hvilka intet förmedlande element finnes, måste under folkkarakterens ytterliga liflighet framkalla kollisioner, genom hvilka statsskicket efter hand skakas och undergräfves. Härtill kommer tillika försummandet af de materiella interessena, som på sin höjd äger sin like i Spanien och Portugal. Jordbruk och industri ligga nästan öfverallt under. Handeln med utlänningen är utan betydelse. Skrån och monopolier hindra rörelsen i all väg, och det förderfliga smuögglandet öppnar dörren för folkets demoralisation. Otvifvelaktigt står det bäst till i den del af landet som tillhör Österrike; der har man åtminstone en någorlunda väl ordnad förvaltning, temligen goda skolor, och handel och industri. Derföre herrskar äfven der en bättre anda ibland folket, och om man ock der äskar en friare statsförfattning, så hör man åtminstone der ej omtalas några vilda utbrott i revolutionär riktning. Dertill bidrager måhända den försonande andan i Österrikiska regeringen och det skonande sätt, hvarpå den behandlar nationaliteten. I Toscana, der regeringen är afbållen, hör man icke beller omtalas revolutionära utbrott, och äfven annorstädes, der man det ringaste lämpar sig efter folkets önskningar och ej alltför mycket försummar dess materiella interessen, kan åtminstone missnöjet icke få öfverhand. Deraf kan slutas, att der hvarest motsatsen stiger bjert fram i dagen, der syndar man på begge sidor. Österrike. underhåller fortfarande i Italien en stor krigshär, icke endast för att undertrycka nre uppresningar, utan äfven för att afvärja hvarje anfall ifrån franska sidan. Denna stående här är en stor börda för österrikiska förvaltningen, emelan den jemte den kostsamma polisen uppslukar största delen af statsinkomsterna, men blott ofullkomligt motsvarar sitt ändamål, ty emot ett anall utifrån, under nuvarande stämning hos folket, skulle svårligen ett lyckadt motstånd kunna förväntas. Dessa stridskrafters närvaro är äfven det törsta hindret för halföns politiska och materiella ramsteg; ty ehuru de italienska regeringarna icke atan afund skåda denna Österrikes maktutvecking, så ligger likväl just häruti för dem ett säcerhetsmedel att under dess skydd kunna lemna akerna i sitt gamla skick. Österrikiska kabinetet har vid flera tillfällen förklarat sig för nonntervenlions-principen, det vill säga att icke inBlanda sg i andra folks inre angelägenheter. I talien synes imedlertid denna grundsats icke unna inrymmas, ty der har Österrike mellanommit, så väl i Neapel som i Kyrkostaten, med japenmakt, och sannolikt kommer det att så göra id hvarje revolutionär rörelse af någon betydighet. Ar 1832 fann Frankrike ett casus belli legationernas besättande med österrikiska truper, och utan tvifvel hade kriget då icke kunnat indvikas, hade icke fransmännens konung handlat i moderat. Han allena visste att laga så att en eröfringslystna nationen åtnöjde sig med Anonas besättande. Så länge Ludvig Filip lefver, r väl ingenting att befara för lugnets störande i talien från den sidan, men annorlunda kunna örhållandena blifva efter hans död. Om då hänelserna skulle fordra Österrikes mellankomst, så kulle fransmännen, hvilka ännu aldrig kunnat lömma att detta land en gång varit under deras fvervälde, sannolikt icke försumma att landsätta n krigshär, och så som folkets stämning nu är, torde de nog i första ögonblicket segra. Man nner häraf att italienska frågan är vida mer än a blott lakal fråga; den är af europeisk betyelse,