Aftonbladet – 31 oktober 1845, sida 2

vudsakliga innehåll har alltför länge nära blifvit lemnadt åt glömskan ); då först de stora yttre politiska händelserna företrädesvis drogo allas blickar till sig, och sedermera, efter återvänd fred, en fortsatt mildring af stånds-principens skärpa genom representationens utvidgande (ehuru alltid inom de gamla ståndskategorierna) visade sig såIsom den medelväg, hvilken närmast låg för hand. Ett enda försök, menadt i samma riktning, men som redan faller utom medelvägen, iterstod: att bibehålla våra fyra stånd, men låta de orepreI senterade bilda ett femte bredvid dem; och detta försök är nu 1 görande ). Men redan det första Konstitutions-Utskottet bar förklarat detta för en afväg. Efter de af oss nyss anförda ord i Utskottets memorial heter det: ,Utskoltets pluralitet har i stöd af dessa anledningar ansett stånds-fördelningen såsom del hufvudsakliga felet i vår representation, och har derföre till en början, vid frågan om de orepresenterades anspråk, ansett sig alldeles böra åsidosätta den om ett Femte Stånd. Då intressen redan äro skiljaktiga, lära olägenheterna deraf ej kunna afhjelpas igenom deras förökande medelst en ny korporation, och om man derigenom trodde sig hafva förekommit händelsen af paria vota stånden emellan, skulle man måhända snart nog finna, att den anstalt, man vidtagit för att beforåra ärendernas gång, snarare torde hindra deras afgörande. Täflan att vara det sista att besluta, för att tillägga sig anseendet att hafva afgjort saken, skulle, fruktansvärdt nog, blifva en ny anledning till uppehåll och missnöjen stånden emellan. Det är för öfrigt aldrig igenom hjulens mängd uti ett redan inveckladt konstverk, som man förbättrar dess gång; del är igenom bestämdheten och kraften af deras verkan, genom borttagandet af alla onödiga bisaker, som det kan få den styrka, som är enlig med dess sammansättning och med dess ändamål. — Jag anser att ännu i dag ingenting bättre kan sägas emot förslaget att lägga ett femte stånd till de fyra, som redan emellan sig dela vår representation. Det är egentligen medelklassen, med hvilken man har att göra, och åt hvars fullständigare representation man vill gilva formen af ett eget stånd, i bredd med de gamla stånden. Men detta är så mycket mer olämpligt, ja omöjligt, som medelklassen har uppstått genom de gamla ståndens fortgående upplösning; hvarföre den hvarken af dessa kan omfattas, ej heller uppdelas efter nigra nya, på förband bestämbara, ståndseller klass-skillnader. Ty, att alla sådana skillnader inom densamma blifvit rörliga, utgör just medelklassens väsende. — Det kommer, såsom vi sett, deraf, att medelklassen nu mera föreställer den, genom intelligensens vexande andeliarbetet, rörlig blifna förmögenheten inom samhället. Det är derföre som den gör anspråk på, att redan dess förmögenhet är ett bevis på bildning. Den innefattar nu gemensamt alla de så kallade högre klasserna i samhället, det vill säga, alla de medborgare, hvilkas materiella välstånd företrädesvis ger dem ledighet och tillfälle till förvärfvandet af bildningens fördelar. Derföre gör den öfverallt en sådan grad af förmögenhet till ett vilkor för utöfvande af politiska rättigheter, och är allt för benägen att fastställa detta vilkor såsom det uteslutande enda. Vi se i det hela en ny, från de gamla stånds-förhållandena vidt skild, samhällsställning, hvars både starka och svaga sida jag redan i den första föreläsningen sökt skildra.) Jag Lar velat ådagalägga hvad uti vår författning icke är möjligt, — nemligen icke möjligt, utan alt förneka de förutsättningar, hvarpå den hvilar och d.crigenom sönderbryta den. Man Iskall upptaga detta ord ur min mun och fråga, hvilka äro väl de, som till den grad misskänna Iden samma? Svaret må först gilvas ur en rent formell synpunkt. — Ostridigt är, att 1809 års regeringsform sjelf öppnat möjligheten af sin egen förändring: den har föreskrifvit de lagliga forImerna för beredandet och antagandet af en sådan. Denna medzgifna möjlighet är en af de förutsättningar, på hvilka den hvilar. De, som beIgagna sig af de konstitutionella medien för att Itillvägabringa sådana förändringar, befiona sig således inom, ej utom konstitutionen. Det motsatta förhållandet gäller om dem, som vilja förIneka eller förhindra verksamheten af dessa konIstitutionella medel. Dit räknar jag dem, som ej lens kunna fördraga, att pluraliteten inom ett Förstärkt Konstitutionsutskolt blir en annan än Iståndens; ehuru det förstärkta utskottets mynI dighet ej sträcker sig längre, än att bordlägga en I vederbörligen proponerad grundiagsförändring till I nästa riksdag, då för dess antagande fordras Konungens och alla fyra ståndens gemensamma bifall. I) Memorialet finnes icke intaget i bihanget till RiI okets Ständers protokoller vid 1809—40 års riksdag, men åberopas der, såsom särskildt tryckt., i — Det finnes nu omtryckt i den nya upplaga af Sveriges Grundlagar m. m. Stockh. 4844, som hos Hrr Norstedt Söner utkommit. Memorialet, dateradt d. 10 Mars 1810, är undertecknadt af