Aftonbladet – 30 oktober 1845, sida 3

Blekingspolskan, som andas en sydlig glöd — alla hå olika, merändels starkt markerad färg, och gilva en högst liflig omvexling.. Sin föreningspunkt finna de alla uti en viss nordisk trohjertenhet och för öfrigt i den energiska rytmen, hvars karakteristiska egenheter ofta gifva melodien en dramatisk karakter. Äfven bland de öfriga folkdansarne funnos åtskilliga af intresse, såsom den intagande melodien till Ringdansen i Calmar, m. fl. Bland lekarne nämna vi Hök och dufva (törut sjungen i kör) och Simon i Sälle, såsom isynnerhet utmärkande sig genom vackra melodier. Herr Ahlströms instrumentation var äfven, såsom sig borde, enkel och fri från allt koketteri; måhända hade han dock, utan att förnärma grundkarakteren, här och der kunnat låta blåsinstrumenterna verka något mera sjelfständigt. Vid ett tillfälle af så fosterländt intresse som detta, var det ock billigt, att hr Randels bekanta fantasi öfver Nordiska nationalmelod:er ej felades, uti hvilket författaren så lyckligt förstått att ikläda de enkla naturljuden en modernikonstform, utan att vanställa de karakteristiska grunddragen, och derigenom på en gång utvecklat en lika utmärkt artistisk talang, som trogen uppfattning af den fornnordiska musikens i all sin enfald så storartade anda. —Uu—