Aftonbladet – 29 oktober 1845, sida 2

— Haf medlidande med mig, lemna mig ej ehsam på en thron, som jag förvärfvat genom ett brott! ensam med rysliga furier.... Kom, närvaron af er, som jag tillber, skall förjaga samvetsqvalen, och då jag trycker er till mitt bröst, skall jag tro mig hafva gjort rätt uti att döda min kung. — Eländige! v — Förbarmande, baf förbarmande med mig! Och hertigens bröst häfdes af suckar, och tårar syntes i baus ögon, i dessa ögon, som förr aldrig lyst af annat än mordisk eld. — Tårar i ers höghets ögon, sade Donna Maria med ett småleende, egnadt att sönderslita en så stolt själ, tårar, det är antingen för mycket eller för litet för den som har mod. — Ol! sade han, i det ban slog sig för pannan, för ett ögonblick af himmelsk sällhet med dig nar jag sålt min själ till afgrundens eviga plågor; skänk mig delta ögonblick. Utom sig af passion kastade han sig på knä. — Ni på knä, sade Maria med samma försmädliga smålöje; derpå vinner ni ej annat än en. damfläck. Han uvppreste sig, heia hans kropp darrade, nans blickar voro som: eldslågor. — Ah, ni känner ej huru högt jag älskar er, och hvilka lidanden ni låter mig utstå. — En vanhedrande kärlek är ej annat än hat, plandadt med begär efter sinnliga njutningar. — Hertigen genomvandrade några gånger galleriet med hastiga steg; han betraktade de åldriga kl ätiska murarne, derpå den vidsträckta 3tedan Donna Maria; det syntes som Tuti hans minne återkallade allt hvad