THRONEN OCH KARLEKEN ). (Sicilien 1599.) V. Hertigen af Arcos visade sig nu, som alltid, dy ster, kall och känslolös; hans ögonbryn, som bil dade en tjock, svart rand emeilan den gulaktig hvitheten af hans höga panna, och hans brons färgade ansigtsby voro änn rynkade af någo inre sinnesrörelse; hans blic! varlika hemsk, son vanligt och hans läppar lika unna och samman bitna; men i stället för den anliga förolämpand stoltheten uti hans väsende, varseblef man nu ce dyster nedslagenbet, som han sökte dölja. Han gaf tecken åt vakten alt allävsna sig, oc nalkades donna Maria, som tagit: plats bredvi den pelare, hvarpå Giovanos rustning varit upp hängd. Prinsessan, till bälften liggande uti en stor län stol med förgylda prydnader, stödde sig vårdslös emot marmorn med en lugn och säker uppsyl men hennes händer voro kalla, hon kunde knapj andas och hennes hjerta sammanpressades likaso: vid åsynen af ett förbatligt föremål. — Prinsessa — sade regenten, i det han satt sig jemte henne — krigslyckan visar sig gynnar de för mig, hvarje ögonblick vinna mina tror par nya fördelar, snart skall endast för er åter stå skymf och vanära, hvilka äro den besegrade lott. Vill ni undvika dem derigenom, att ni me mig ingår ett vänskapsförbund? Jag tror inte p ert föregifna giftermål med grefven af Colonn: ) Se A. Ja 240, 241, 243, 245, 246, 247, 249 oc 250. j