Aftonbladet – 29 oktober 1845, sida 1

som endast är ett föregifvande af er, för att få destomer ega er frihet. Jag tillbjuder er ännu en gång min hand, såsom pant af en varaktig fred . . . men det är för sista gången jag gör er detta tillbud. Om mi afslår det, finner ni uti mig endast en obeveklig herrskare, som regerar med svärdet, och som, tvungen att ofta utgjuta undersåtares blod, aldraminst kommer att spara upprorsstiftares. — Jag har ingenting all svara, sade prinsessan. — Ingenting alt svara, sade han med vredgad röst. Derpå uppsteg han hastigt, uppdrog den gardin, som betäckte fönstret, och tillade: — Donna! ni ser härifrån slätten vid Mazara; se dessa hvirflar af damm, det är der striden häftigast rasar; se dessa svarta moln, det är krutröken från kanonerna, som hela dagen spridt död och fasa; se dessa blixtar, som föregå knallen, hvilken nedlägger hela leder af soldater; se bär och der på fältet dessa mörka punkter, de äro de döende qvarlefvorna af de käckaste spanska och sicilianska riddare, hvilka hela dagen stridt som hjeltar och hvilka hvarken ni eller jag kunna belöna, ty de äro döde, döde på slagfältet, utan att en gång få en graf! Se der frukterna al en qvinnas pyck; och då det nu står i er makt alt med ett enda ord rädda återstoden af dessa ädla stridsmän, vägrar ni genom en annan nyck att svara. — Nej, sade donna Maria, jag kan ej ingå på de. förhatliga vilkor, hvarunder ni erbjuder mig fred. De upprinna ur en källa af brott och förderf, söm jag fasar att nämna. i — Verkligen en alltför intagande rörelse af